sikorka

Huset är tomt. Resten av familjen åkte iväg till Gotland vid 8tiden i morse. Egentligen så borde jag inte märka att huset är tomt, jag spelar min musik lika högt och frekvent som vanligt och jag sitter precis lika länge vid datorn. Eller okej, jag kanske satt lite längre än vanligt men det är inte som att någon brukar komma och kräva datorn av mig ändå. Det skulle kanske kunna vara avsaknaden av hundtassande som smyger sig nära eller en våt nos som söker sig in i handen och tigger klappar och lek. Fast att märka det så snabbt känns ändå långsökt på något sätt. Jag har ingen aning.

Jag har kommit fram till att jag har fått det där med att socialisera helt baklänges. Eller om det bara är de människor jag träffat som inte vet hur det går till, åtminstone i närheten av mig. Det är sånt som är svårt att avgöra när man råkar ut för det tillräckligt ofta. Jag har kommit på mig själv med att spendera en hel del nätter med att prata med folk över telefon och jag har märkt hur många konstiga sanningar folk har en tendens att häva ur sig vid 4 på morgonen. Förra våren så träffade jag en kille på en konsert, vi håller fortfarande kontakten även om konserten inte har något med det att göra eftersom vi glömde bort varandra nästan direkt efteråt. Nåja, jag har fått reda på att den här killen och hans kompis hade viskat om mig under kvällen även om han vägrar berätta avd de sa. Nej, jag har fortfarande ingen aning om vad som sades men han erkände att det var ?något snällt, så jag behöver inte oroa mig.? Snabbt som attan skyndar han sig dock att tillägga, innan jag hinner upprepa frågan, att ?det inte spelar någon roll nu, det var före vi lärde känna varandra. Nu skulle han aldrig drömma om att säga något snällt om mig.? Tack Sötnos. Verkligen. Nästa kille jag snackar med är ännu mer smickrande när han kläcker ur sig ?i början var jag kär i dig men sen lärde jag känna dig.? Ni hör ju själva. Det är inte klokt. Vad är det med mig som tydligen ger ett hyfsat bra första intryck och sedan får alla att vända sig emot mig? Jag erkänner villigt att jag är en rätt babblig och dryg person, men det brukar jag inte kunna dölja i mer än fem minuter, om ens det. Något konstigt är det.

Men det är inte bara främlingar som växlar i sina åsikter om mig, mamma är precis lika velig med vad hon tycker. Jag vill inte bli vuxen. Jag hämnades på faktumet att jag blev 18 genom att bli beroende av såpbubblor och klättra i ännu fler träd än tidigare. Om jag, av någon outgrundlig anledning, går på stan med min kära mor så blåser jag såpbubblor. Så enkelt är det, såpbubblorna ska bli mitt trademark. Även om jag nu börjat dra ner. När jag blåser så brukar hon skratta och säga att hon är stolt över att jag vågar fortsätta vara barnslig fast jag blir stor, för det vågade minsann inte hon vara. Samtidigt skämdes hon ögonen ur sig när jag bad om skjuts hem efter att ha hoppat ur ett träd och landat så dumt att jag stukat ena foten helt och den andra var inte långt ifrån den heller. När hon ringde vårdcentralen för att fråga vad hon skulle göra kunde hon helt enkelt inte låta bli att fräsa att ?man inte ska behöva ringa till doktorn för att barnen har varit ute och hoppat i träd när de har blivit myndiga. Det är faktiskt 10 år för sent. Minst.? Jag börjar ana att jag fått min dubbelmoral från just henne. Tack vare mina skadade fötter så har jag upptäckt min inre hund. När händerna blir för trötta efter allt kryckhoppande så kan man helt enkelt börja ta sig runt genom att krypa, och vilken intelligent människa som kom på att man kan bära saker i munnen! Jag tror inte att jag någonsin varit ett så stort fan av påsar.

Har ni tänkt på hur många tankar som flyger genom huvudet om man sticker ut det genom fönstret? Jo det är sant! Man bara lutar sig halvvägs ut genom fönstret, eller sätter sig i det med ett ben på varje sida om man hellre vill det, en mörk sommarnatt. Och nej, vi bor inte så långt norrut att det inte blir mörkt mellan 2 och 3 på morgonen. Man står där i fönstret och tittar ner på den helt folktomma gatan, hör musiken bakom ryggen och ett svagt prasslande av löv bara någon meter ifrån.

Såg en gammal vän i tidningen idag, han har börjat jobba som krönikör. Vi har inte setts på ett år men jag kände mig ändå tvungen att läsa vad han skrivit. Jag blev faktiskt riktigt besviken. Jag vet att han är jävligt smart och en äkta ordkonstnär, och visst kunde man skymta hans briljans lite här och där i texten men det förhindrar inte att den kändes för kort, abrupt och odisponerad. Hoppas han skriver bättre nästa gång för det vet jag att han kan och det skulle vara så roligt att få läsa något av honom igen. Det var ju som sagt ett tag sen sist.

Mitt i mitt rum ligger en väska som ser full ut men stängs läskigt lätt med tanke på hur full den verkar. Fast det kanske är bra, den är bara halvpackad. Eller, ja, allt är väl relativt, men den är lånt ifrån färdigpackad än. Den är svår att inte snubbla över när man skyndar sig hit och dit. Men jag tänker inte bryta benen också, det går åt tillräckligt med smärtstillande som det är för fötterna.