sikorka

Jag knarkade honom! I en timme! Minst! FAST jag inte får!
Markus är för liten, för söt, för oskuldsfull, för snäll och för nykompis för att förtjäna att bli utsatt för mig.
Jag hatar mina reflexer!
Vi var alltså uppe vid kråkslottet; Anna, Malin, Markus och jag. Studsade runt och lekte och höll på... det var relativt sent så jag hade väl inte heller världens bästa självbehärskning när jag helt plötsligt upptäcker en bekant doft. Jag vet att han inte är där men jag kan inte hjälpa det utan känner tydligt Jonas (för er som glömt är Jonas pojken som lärde mig matte i höstas och jag råkade strula med) parfym alldeles bredvid mig. Alltså vänder jag mig förvirrat ditåt och ser underbara ljusbruna lockar av hår. Jag kan inte hjälpa det, jag var helt enkelt tvungen att känna på håret. Det var underbart. Mjukt hår som gled mellan fingertopparna på precis rätt sätt. Samtidigt som min hjärna fylls av den söta doften och alla minnen av kyssar börjar rullas upp i huvudet blir det svårare och svårare att släppa taget om detta underbara hår.
När vi började gå hemåt bad Anna Markus att hålla henens väska medans hon knäppte sin jacka och han hann i princip bara konstatera att det var en väska före han skickade vidare den till mig, med handen bakom ryggen, och höll fast i väskan ett bra tag efter att jag tagit tag i den. Ungefär här, om inte tidigare, borde jag ha insett att det var dags att sluta knarka. Gjorde jag det? Nej, såklart att jag inte gjorde. Istället fortsatte jag att knarka den satckars förledda? pojkens hår i ytterligare en timme. Ju mer jag knarkade desto mosigare blev jag i huvudet vilket ledde till att jag stödde mig mer och mer på honom när vi vandrade hemåt och att sitta på gatan utanför Malins hus var långt ifrån veckans bäsat idé. Jag satt och knarkade hans hår när han plötsligt bestämde sig för att kontra med att knarka min jeansjacka, för att sedan börja jämföra jeanstygen i min jacka och våra bådas byxor. Inte smart av mig att fortsätta knarka hår eller skratta bort att han satt och petade mig på benen med en fascinerad blick.
När han hade åkt hem och vi flickor satt uppe i min säng upptäckte jag att mina kläder luktade som honom. Alla förvånade räcker upp en hand.
Jag måste ha på mig fula kläder när vi ses imorgon, förslag någon?
Och nej, jag ska verkligen verkligen inte någonsin mer röra den pojken om det inte är i en DeathGamefajt och då bara med ett vapen. Jag ska inte förstöra den här. Han är för liten, för söt, för oskuldsfull och för snäll för att förtjäna att bli utsatt för mig. Jag har redan förstört min beskärda del av människor.