Patetisk Potatis

Jag känner mig patetisk. Imorse så hittade jag en Teddy och Jonacon på navet så jag kramade fast mig på Teddy och stalkade med dem till deras skola. Det var så skönt att allt kändes som det brukade göra förut. Och sen kokm Jacke. Jag tycker verkligen om honom och en del av mig ville hoppa på honom med en kram också. Precis som förut. Men han tycker inte om mig. Han tittade ner på mig där jag satt i soffan och sen hälsade han på Teddy och de andra. Jag frågade vad klockan var så fort han vänt ryggen till och skyndade iväg. Det känns så jävla löjligt att vara, i brist på bättre ord, rädd för att träffa honom. Jag är inte rädd i ordets egentliga mening, mer att jag känner obehag för hans arga blickar och tankarna jag känner mig så säker att han tänker om mig när jag är i närheten, särskilt om jag är i närheten med hans kompisar. Bob och Teddy är precis som jag och Jacke, det märks tydligt att han hatar(?) henne och att hon är för rädd för hans ogillande för att våga gå fram och ens hälsa. När jag såg dem trodde jag aldrig att jag och Jacke skulle sluta likadant men nog fan gjorde vi det. Det ironiska är att hon fortfarande har Jacke medans jag har Teddy. Myskofiering. Jag undrar vad hon gör nu för tiden, jag har inte sett henne sen skolavslutningen... Hon borde ju fortfarande finnas kvar härikring, hon ska ju, egentligen, gå sista året på skvaderns estetlinje. Nåja, vi ses väl nån gång framöver. Kanske.
Igår köpte jag nya handklovar. Med svart fluff. De vara jättefina, tills jag upptäcka säkerhetsanordningen. Den är typ fjollig. En liten plupp som man kan putta på så att de öppnas igen. Vem behöver nycklarna då liksom? Allt nöje med att vara fastspänd är som borttrollat. Bläää~~. Fast vad värre är är att faktiskt glömde(!) dem på jobbet igår kväll! Och jag kom inte på det förrän jag var halvvägs hemma och IB var helt låst. Så då måste jag alltså dit idag och leta. Jag orkar inte! Jag vill bara rikta in mig på morotsduellen mot HS och sen sätta mig ner och plugga för det infernaliska provet om judendom vi ska ha imorgon.
Min lillebror har rätt, jag är en patetisk potatis.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0