Nån Slags Sjukjournal O.o'
Jag vaknade klockan tre inatt av ett skrik som genljöd i hela rummet.
Det kom som en chock och lät som det orsakats av nåt som gjorde ordentligt jävla ont.
När jag öppnat ögonen och insett att det var jag som hade ont och att det var jag som skrikit ut helt plötsligt var den natten förstörd.
Jag försökte hitta en bekväm position i sängen men det var lönlöst och jag är förvånad att jag inte bet upp en massa hål i täcket. Alltså försöker jag mig på en Ipren. Efter 5-10 minuter har den fortfarande inte hjälpt, jag vet att den inte måste lindra så snabbt men då kändes det som minst en halvtimme hade passerat. När en klockmässig halvtimme passerat utan att jag känt någon skillnad provar jag att ta en till. Efter en kvart är det uppenbart att inte den heller tänker motverka min värk. Nu går det helt enkelt inte längre att skrika och bita i täcken för att det gör ont för nu har jag fanimig varit vaken i nästan en timme för att min kropp är en jävla sadist som vägrar lämna mig ifred. Det enda som återstår är alltså att gråta. Högljutt. Som en jävla barnunge.
Men jag visste inte vad annat jag kunde göra; jag var utmattad men fick inte sova, jag hade mer ont i ryggen än jag trodde man kunde ha utan att ha brutit den och värktabletterna vägrade fungera som de skulle, jag fick inte tillräckligt med luft för att skrika, och för er som inte varit med om det kan jag berätta att det kan vara rejält skrämmande.
Jag sitter på köksgolvet invirad i en filt och stortjuter. Det enda jag kan tänka på är att jag behöver ynka av mig och undrar varför jag inte har några vakna telepatiska vänner med pengar på mobilen som kan ringa mig helt random? När jag har varit vaken i en timme kommer mamma uppspringande för att se hur jag mår. Hon håller om mig och ringer till sjukhuset(?) där de säger att det antagligen bara är en urinvägsinfektion eftersom det låter som att det är njurarna som gör ont och att jag ska ta 1g Alvedon och härda ut tills vårdcentralerna öppnar vid 8. Jag hatar telefonrådgivningsfolk! Jag gör iallafall som hon säger, tar min överdimensionerade Alvedon, kokar te för att ha något lite mer lugnande och lägger mig på min madrass som mamma burit ut i köket eftersom hon inte står ut med att jag envisas med att ha Evanescence på (högljudd) loop nne på mitt rum.
Jag ska vara på vårdcentralen 10.30... Farväl skoldag... Jag hoppas att jag kan jobba ikväll ändå, jag behöver verkligen pengarna.
Det kom som en chock och lät som det orsakats av nåt som gjorde ordentligt jävla ont.
När jag öppnat ögonen och insett att det var jag som hade ont och att det var jag som skrikit ut helt plötsligt var den natten förstörd.
Jag försökte hitta en bekväm position i sängen men det var lönlöst och jag är förvånad att jag inte bet upp en massa hål i täcket. Alltså försöker jag mig på en Ipren. Efter 5-10 minuter har den fortfarande inte hjälpt, jag vet att den inte måste lindra så snabbt men då kändes det som minst en halvtimme hade passerat. När en klockmässig halvtimme passerat utan att jag känt någon skillnad provar jag att ta en till. Efter en kvart är det uppenbart att inte den heller tänker motverka min värk. Nu går det helt enkelt inte längre att skrika och bita i täcken för att det gör ont för nu har jag fanimig varit vaken i nästan en timme för att min kropp är en jävla sadist som vägrar lämna mig ifred. Det enda som återstår är alltså att gråta. Högljutt. Som en jävla barnunge.
Men jag visste inte vad annat jag kunde göra; jag var utmattad men fick inte sova, jag hade mer ont i ryggen än jag trodde man kunde ha utan att ha brutit den och värktabletterna vägrade fungera som de skulle, jag fick inte tillräckligt med luft för att skrika, och för er som inte varit med om det kan jag berätta att det kan vara rejält skrämmande.
Jag sitter på köksgolvet invirad i en filt och stortjuter. Det enda jag kan tänka på är att jag behöver ynka av mig och undrar varför jag inte har några vakna telepatiska vänner med pengar på mobilen som kan ringa mig helt random? När jag har varit vaken i en timme kommer mamma uppspringande för att se hur jag mår. Hon håller om mig och ringer till sjukhuset(?) där de säger att det antagligen bara är en urinvägsinfektion eftersom det låter som att det är njurarna som gör ont och att jag ska ta 1g Alvedon och härda ut tills vårdcentralerna öppnar vid 8. Jag hatar telefonrådgivningsfolk! Jag gör iallafall som hon säger, tar min överdimensionerade Alvedon, kokar te för att ha något lite mer lugnande och lägger mig på min madrass som mamma burit ut i köket eftersom hon inte står ut med att jag envisas med att ha Evanescence på (högljudd) loop nne på mitt rum.
Jag ska vara på vårdcentralen 10.30... Farväl skoldag... Jag hoppas att jag kan jobba ikväll ändå, jag behöver verkligen pengarna.
Kommentarer
Postat av: Erika H
Stackars gumman, kämpa genom smärtan. Hoppas sjukhuset kan hjälpa dig.
Postat av: Emelie
Stackars lilla Elisabeth.. =( *krama om* Det kan inte vara lätt med en sån där smärta, men jag förstår dej.. Fy fan alltså =/ Jag hoppas det inte är urinvägsinfektion, för det skulle vara förjävligt, men jag hoppas vårdcentralen kan hjälpa dej.
Postat av: Jenny
Me gud stackars liten!! Jag hoppas verkligen att du blir bättre snart för det där låter inte alls trevligt!! >< *krama om*
Trackback
