Sleep confuses me...
Hur vänder man tillbaka dygnet när man egentligen inte vill? Jag sov 12 timmar inatt. Det är första gången på jävligt länge jag sovit så länge, tycker jag är duktig när jag klarar 8 timmar. Anledningen till att jag däckade vid midnatt var så enkel som att jag varit vaken i 44timmar. För jag kände mig aldrig trött. Faaan!
Vaknade vid 6 på fredag morgon för att pallra mig iväg till skolan, på kvällen ska jag och Markus titta på film så vi vandrar ner till videoteket som nyss har lånat ut One Missed Call och bara har tredje Highlander inne. Besvikna tittar vi runt på hyllorna och hinner bestämma oss för Bad Taste före Camilla ringer och frågar om vi hyrt OMC än. Beklagar mig och säger att någon varit nere och hyrt den för typ 10 minuter sen och det visar sig då att hpn är boven i dramat. Alltså blir vi inbjudna att se på film hemma hos henne och sen bär det av. Vi tittade på One Missed Call, Det, Bad Taste och sen satt vi och diskuterade vilka män som sg ut att fylla ut med strumpor i sina trikåer på VM i Osaka före de börjar sända Rapport klockan 5.30... Vid 6 tycker Camilla att sömn är en bra idé och alltså knatar jag och Markus hemåt.
Efter att ha slitit oss från ett mysigt litet gathörn vandrar vi på inrådan av hans högljudda mage hem till honom för att sno lite frukost och är där ungefär halv8 på morgonen. Det kändes lagom pinsamt att komma inklampande när hans föräldrar som just klivit upp vandrar runt i morgonrockar och ställer fram frukost. De är en sån där läskig familj som man ser i amerikanska filmer som är jättetrevliga mot varandra och har världens hobbyhotellfrukost framtälld åt hela familjen. Jag kände mig hur bortkommen som helst. Nog för att hans systrar inte var hemma och han har världens trevligaste föräldrar. Men själva konceptet att klampa in hos folk vid 7-8tiden på morgonen känns fortfarande ... fel. Stack därifrån strax efter 12 för att hinna med bussen till filmkvällen hos Emelie.
Filmkvällen var lyckad bortsett från det lilla faktumet att jag däckade, och nu menar jag totaldäckade, vid midnatt. Efter City of Angels försökte de väcka mig för att få in mig till sängen istället för att låta mig ligga kvar i fåtöljen. De försökte med klassikerna att skrika i örat, skaka axlarna och slå mig lite lätt i tio minuter före jag uppvisade något som helst livstecken. Lagom lyckat eller nåt. De fick putta in mig till sängen som jag ramlade på och somnade om inom en minut. Sen låg jag där jag låg. I 12 timmar. Tillochmed Emelie var uppe före mig, iochförsig bara en timme före men fortfarande, hon vaknade före mig. Då har det gått långt. Och det är skitläskigt att vakna ensam i en dubbelsäng. Särskilt när man somnade tre stycken i den. Men fortfarande, ensam i en dubbelsäng, alla hör att konceptet är fel. Jag känner ny respekt för Teddy som gör det då flesta morgnar, jag tycker det är tillräckligt svårt att somna/vakna ensam i en vanlig säng, men i en dubbel är det ju inte klokt.
Christoffer ringe nyss. Har inte hört från honom på evigheter, kändes jätteskönt att vi fortfrande kan prata ordentligt, dock lite mindre skönt att batteriet i min mobil dog utan att jag lyckades förvarna honom så han tror säkert att jag dissat honom ... fy på mig..?
Vaknade vid 6 på fredag morgon för att pallra mig iväg till skolan, på kvällen ska jag och Markus titta på film så vi vandrar ner till videoteket som nyss har lånat ut One Missed Call och bara har tredje Highlander inne. Besvikna tittar vi runt på hyllorna och hinner bestämma oss för Bad Taste före Camilla ringer och frågar om vi hyrt OMC än. Beklagar mig och säger att någon varit nere och hyrt den för typ 10 minuter sen och det visar sig då att hpn är boven i dramat. Alltså blir vi inbjudna att se på film hemma hos henne och sen bär det av. Vi tittade på One Missed Call, Det, Bad Taste och sen satt vi och diskuterade vilka män som sg ut att fylla ut med strumpor i sina trikåer på VM i Osaka före de börjar sända Rapport klockan 5.30... Vid 6 tycker Camilla att sömn är en bra idé och alltså knatar jag och Markus hemåt.
Efter att ha slitit oss från ett mysigt litet gathörn vandrar vi på inrådan av hans högljudda mage hem till honom för att sno lite frukost och är där ungefär halv8 på morgonen. Det kändes lagom pinsamt att komma inklampande när hans föräldrar som just klivit upp vandrar runt i morgonrockar och ställer fram frukost. De är en sån där läskig familj som man ser i amerikanska filmer som är jättetrevliga mot varandra och har världens hobbyhotellfrukost framtälld åt hela familjen. Jag kände mig hur bortkommen som helst. Nog för att hans systrar inte var hemma och han har världens trevligaste föräldrar. Men själva konceptet att klampa in hos folk vid 7-8tiden på morgonen känns fortfarande ... fel. Stack därifrån strax efter 12 för att hinna med bussen till filmkvällen hos Emelie.
Filmkvällen var lyckad bortsett från det lilla faktumet att jag däckade, och nu menar jag totaldäckade, vid midnatt. Efter City of Angels försökte de väcka mig för att få in mig till sängen istället för att låta mig ligga kvar i fåtöljen. De försökte med klassikerna att skrika i örat, skaka axlarna och slå mig lite lätt i tio minuter före jag uppvisade något som helst livstecken. Lagom lyckat eller nåt. De fick putta in mig till sängen som jag ramlade på och somnade om inom en minut. Sen låg jag där jag låg. I 12 timmar. Tillochmed Emelie var uppe före mig, iochförsig bara en timme före men fortfarande, hon vaknade före mig. Då har det gått långt. Och det är skitläskigt att vakna ensam i en dubbelsäng. Särskilt när man somnade tre stycken i den. Men fortfarande, ensam i en dubbelsäng, alla hör att konceptet är fel. Jag känner ny respekt för Teddy som gör det då flesta morgnar, jag tycker det är tillräckligt svårt att somna/vakna ensam i en vanlig säng, men i en dubbel är det ju inte klokt.
Christoffer ringe nyss. Har inte hört från honom på evigheter, kändes jätteskönt att vi fortfrande kan prata ordentligt, dock lite mindre skönt att batteriet i min mobil dog utan att jag lyckades förvarna honom så han tror säkert att jag dissat honom ... fy på mig..?
Kommentarer
Trackback
