sikorka

Nu har jag varit en duktig flickvän och varit och tittat på de små militärpojkarna.

Det visade sig att de nya hemvärnsnissarna skulle svära soldateden, eller soldaterinran som de så fint kallade den gång på gång.
Jag kom dit och hittade Jens mamma så hon, jag och någon annan tant som var inblandad i hemvärnet på något sätt stod och pratade i väntan på att de skulle dyka upp, åtminstone en halvtimme efter utsatt tid.
Men efter ett tag hörde vi trummor som närmade sig och efter ett tag såg vi hur de kom gående hela gänget med trumslagare, cymbalklangare, fanbärare och sen en massa grönklädda typer.
De små fick ställa sig i givakt utanför kyrkan och ta av sig vantarna. Sen fick de stå där och frysa ett bra tag, jag tror iallafall det var det de gjorde för sen gick jag in och ställde mig på någon strategisk plats bakom alla bänkrader.
Efter några fundersamma minuter kom de inrällande igen, fast nu utan varken marschtakt eller vantar. De tog plats bland de främsta kyrkbänkarna och fick en jävla massa order utskrikna. Stå upp, sitt ner, givakt, aktning och allt vad de nu kan ha hittat på att kalla det.
Två präster och en militärgubbe turades om att prata i mikrofonen och det hela kändes som en tafatt blandning av skolavslutning och gudstjänst, de försökte prata om Gud men det gick inte så bra och de försökte prata till de som var där och jag som utomstående tyckte fortfarande att det var rätt dåligt.
De nationalsångade och psalmade en hel del till paradorkesterns blåsande toner och trumvirvlar och det kändes som att det aldrig skulle vara avklarat.
Det enligt mig roligaste med allt, förutom allvaret, var att precis när de ska få avlägga sitt löfte om att inte tveka att dö för den jordplätt vi kallar Sverige så kom det in ett par i kyrkan. De såg ju att det var något på gång men visste inte riktgt vad. Precis då skriker befälet Givakt! och man hör dunket av kängor som slås ihop. De såg rätt chockade ut. Bättre blev det när samma man reciterade meningen "Gud bevare Konungen och Fädernelandet!" som sedan ekade i hela kyrkan med en mun. Paret vände skrämt på klacken och försvann.
Men seriöst! Är det hela eden? För sen sa de inget mer. En ed på bara en mening är väl lugnt, men att tillkalla paradorkestern, marschera genom staden, inta en kyrka och sedan stå och ockupera den med tråkiga tal och sånger under en timme känns lite väl överdimensionerat. Men det kanske bara är jag?
Och ja, Emelie, Hunnybias är nu med i Härnösands Hemvärn, han saluterade mig på väg ut ur stenbyggnaden.