sikorka

"Nej, hon är inte min flickvän - hon är min bästa vän"
Var tydligen hans svar när hans mamma frågat om vi var ett par.
Jag vet verkligen inte vad jag ska tro men det verkar ju onekligen som att han vill ha något mer "på riktigt" än det som finns nu?
Alla jag har pratat med har rätt. Oavsett vad vi kallar det så är det numera ett slentrianmässigt förhållande baserat på rutin och bekvämlighet.
Hur hamnade jag här? Jag trivs som singel men när mitt singelliv innebär ett förhållande, dessutom ett outtalat sådant, blir det inte alls samma sak.
Vi måste sluta umgås som vi gör nu, säger ni. Men vad innebär det, mer exakt liksom?
Vad säger man? Hur och när säger man det? Måste vi skära ner på det sporadiska sexet eller sluta med gos överhuvudtaget? Ska jag sova över mer sällan eller aldrig mer spendera natten i hans etta? Vågar vi träffas med eller utan en tredje part i fortsättningen? Ska vi träffas mer sällan eller aldrig igen? Ska man sluta direkt eller långsamt låta det tona ut?
Vad ska jag göra och hur?

Jag vill inte behöva göra det här!
Han kommer bli sårad som fan, inte bara över vad jag tydligen måste göra utan dessutom för att varje gång jag försöker göra något liknande på ett "bra sätt" så slutar det med deprimerade människor som antingen blir självmordsbenägna eller psykopatiska, ibland både och. Det är inte kul att ha sånt på sitt samvete...
Dessutom har det som sagt blivit en vana att kunna gå dit och gömma sig för världen när man inte orkar med längre. Trots att min egen säng är bekvämare än hans.