sikorka

Måndagen var en bra dag, mycket bättre än tisdagen. Nu ska jag förklara varför, men inte så att ni förstår för det gör ni helt enkelt inte från mina dåliga beskrivningar i ett sömnigt stadie av livet.

Jo, måndag alltså. Vi packade in oss i Jens lillbil och drog iväg mot Häggsjö, men inte förrän hela bilen hade hatat mig för att mina potatisar kokades för långsamt och alltså fördröjde potatissalladens födelse. Så här i efterhand har jag insett att jag glömde min bunke och köksslev hos Märthas pappa.
Vi kom efter mycken förvirring fram till det stora gula huset i mitten av ingenstans där vi insåg att vi var för hungriga för att orka vänta. Alltså satte vi genast igång att steka upp kycklingfileer och köttbullar och alla andra härligheter som medtagits. Middagen inmundigades under flygande påsar med pizzabullar som kastades härs och tvärs i sann volleybollanda.


Nykomlingarna invegs med fulmössornas fotografering samtidigt som Märtha och Nils hittade tillbaka till sina vikingarötter.

(fjolårets mössor: )

Sen bar det i matkoma av till bastun där vi med spänning följde kvicksilvrets vandring uppåt före man vågade klä av sig. Det konstaterades att killarna gärna "förbastar" medans vi flickor föredrar att kasta oss rätt in när det nått 70 grader. Märtha fick dessutom ytterligare vatten på kvarn för att hon är världens bästa pimp.


Jag och Jonathan verkade vara de enda som var klumpiga(känsliga?) nog att under snöbadandet lyckas frambringa ordentliga skärsår från att trampa genom skaren. Inga andra klagade men han blödde ymnigt från benet och jag har fortfarande sårskorpor från fötterna upp på ena knät. Efter ungefär en timme med alla bastandes föll jag för ytterstugans förföriska rumstemperatur och sov stadigt när de sista var klara, hur länge jag var borta vet jag inte men chansa på en halvtimme?
Vi sov ju naturligtvis inte där utan packade så småningom ihop våra rökstinkande kläder och begav oss tillbaka till huset för bekvämare sömn, där den enda som hann slockna före mig var Jens.

Tisdagen var som sagt inte alls lika trevlig som måndagen. Dels var vi ju tvugna att säga hejdå till varandra och dels var jag fortfarande dyngtrött. Inom en halvtimme av Susanne och Jens zombieslakt på wii så hade jag försvunnit igen för ytterligare tre timar av ljuvlig sömn. Vaknade lagom i tid för de andras hunger och beställde pizza och somnade så klart nästan direkt efetr att den blivit uppäten. Trött? Jag? Nej aldrig, bara sen i lördags.