sikorka

Jag lyckades hålla mig vaken ett bra tag efter förra inlägget men kröp ändå ner rätt tidigt. Och såg bara honom framför mig. Så fort jag blundade så flashade alla minnesbilder förbi, när han ler, skrattar, glittrar så där fint med ögonen som bara han kan, när han kysser mig. Ett tag tyckte jag tillochmed att jag hörde hans röst och då blev det för mycket. Visst ville jag sova, jag var ju dyngtrött, men inte utan honom.
En halvtimme lät mitt kontaktkort oss prata men det var så fint att bara ligga i sängen med täcket uppdraget, krama Richard och lyssna på hans röst.
Idag skiner solen och jag har rättat till min bussbiljett så att jag faktiskt ar mig till planet i tid nästa måndag. Kan ni förstå det? Om exakt en vecka så sitter jag på ett plan på väg till honom! Jag längtar så jag håller på att spricka.
Den här veckan kan inte gå snabbt nog, hur fint vädret än håller sig.