sikorka

Jag saknar honom för mycket för att fatta vad jag läser.
Det enda jag kan tänka på är hur jävla misslyckad hela den här situationen är.
Han är i ett annat jävla land och inte längre några hundra meter bort så att jag kan krypa ihop med näsan i hans halsgrop och känna att det faktiskt finns hopp om livet.
Jag tappar allt vettigt ordförråd och meningsbyggeri när jag försöker få ihop att jag saknar honom. För jag vill inte göra honom tveksam till London genom att säga att jag vill ha honom här hos mig mer än något annat. Och ännu mindre vill jag få honom att tro att jag inte vill att han ska komma hem.
Jag vill inte skrämma bort honom från mig genom att vara en så stor idiot som jag är fullt medveten om att jag är och tänk om han tycker att jag är fruktansvärd och klängig som hatar min hjärna som inte låter mig drömma om honom men däremot inbillar mig att det var han som gick förbi mig där på gatan så jag måste vända mig om och *pang!* där var det en lyktstolpe.
Så vad gör jag?
Jag misslyckas förstå vad jag ska förstå i skolan och tröstäter mig ett kilo tyngre i veckan. Frågan är om han ens kommer känna igen mig när han kommer hem? I bästa fall får jag väl om inte annat större bröst av fetman.