sikorka

Idag insåg jag en sak. En sak jag borde insett för länge sen. Jag har stört mig på det här faktumet ända sen jag kom på det och det värsta av allt är att jag inte kan ställa det hela till rätta förrän snön är borta.
Vad jag insåg? Att trots att jag, och troligen resten av omvärlden också, ser mig själv som barnslig så håller det på att försvinna. Hur tragiskt är inte det? Jag klättrar fortfarande i träd när andan faller på, men det är inte lika ofta längre. Och när jag väl klättrat upp i trädet så är jag bara där, kanske ser jag hur högt jag kommer, kanske sätter jag mig och läser på en bekväm gren. Men det är ändå något annorlunda nu. Förut klättrade jag i träd och gjorde precis samma saker men det fanns en helt annan stämning av äventyr i det. Nu är det mer för lugnet.
Vet ni vad skillnaden är? Jag hänger inte knäveck längre. Från att jag lärde mig hänga knäveck tills åtminstone högstadiet (kanske gymnasiet?) hängde jag nästan alltid i knävecken när tillfälle gavs. Nu gör jag det inte längre. Det känns tråkigt. Tragiskt rent av. Vuxet.