Ni anar inte hur spännande det är att tömma soporna på mitt jobb

På riktigt alltså. Jag kände mig som en filmkaraktär på samma sätt som under marsäventyret.
I måndags följde jag med och slängde en massa kartonger och idag så antog Maud att jag hittade själv så iväg knatade jag med en vagn lastad med en stor pappkartong med just kartonger och en sopsäck och ytterligare en låda plexiglas fylld med plast som skulle slängas.
Ner med soppåsen i sopnedkastet mittemot hissarna utan problem även om det där gallret verkar gilla att förvirra mig, såg nog hur en städkille stod lite längre bort och småfnissade åt mig.
Sen rullade jag och min lådfyllda vagn in i en stor hiss och åkte ner i källaren. Efter en viss betänketid lokaliserade jag rätt dörr som stod gömd bakom en massa övergivna vagnar. In igenom dörren och se hur lyset tänds automatiskt. Nu är det så här, man lämnar kartongerna i en stor kartongåtervinningsvagn (snyggt ord jag just hittade på va?) som står i början av en lång korridor så jag hade inte tänkt så mycket på det i måndags, men idag skulle jag ju lämna plast också. Var gör man det?
Så jag dumpar alla kartonger i storvagnen och försöker pressa ner dem så gott det går fast högen vuxit sig långt över mitt huvud. Spejar in i korridoren som ser olycksbådande mörk ut, är det här man ska lämna plasten? Hittar en lampknapp att trycka på, den hjälper inte inser jag efter ett tag eftersom korridorens tak inte är utrustat med lampor utan med mängder av rör. Så många rör att jag seriöst går hukad genom hela korridoren i rädsla att slå huvudet. 
Och det var så himla häftigt!
Jag gick i en lång, trång korridor på ett sjukhus (som inte längre är ett sjukhus) och lamporna funkade inte. Någonstans långt borta hörde man ljud som blivit förställda genom tunga branddörrar och långa takrör och jag vet inte riktigt vad jag ska göra medans jag går där och försöker lysa min väg med mobilen så att jag inte ska slå in i någon av bårarna eller gamla rullstolarna som står här och där och ser härligt hemsökta ut.
När jag nått till andra sidan korridoren och insett att det tydligen inte var här jag skulle dumpa plasten så vänder jag tillbaka mot min lilla vagn. Och ser att lampan som tänts borta vid dörren när jag kom in nu är släckt. Min mobiltelefon är min enda ljuskälla och ljuden verkar komma närmare. Så jag gör det alla förståndiga fjollor gör i skräckfilmer: Ringer en kompis. Men eftersom jag står i en bombsäker(?) sjukhuskällare har jag ju ingen täckning och samtalet bryts när han inte kan höra ett enda ord jag säger. (Visst vore det här häftigare om jag hört konstigt knaster på linjen också?) På vägen tillbaka tycks antalet bårar och rullstolar även ökat markant för jag måste (iallafall varit nära att) gått in i dem minst tre gånger. Men inga spöken av döda patiente syntes till. Vet inte om jag ska vara besviken eller inte, men om jag minns rätt ligger så har jag en gång sett en "båhus"skylt och den pekade ju faktiskt mot en helt annan del av källaren. Kanske bättre spöktur där?

Och ja, till slut hittade jag plastinlämningen också. I en kamouflagefärgad (helvit med vit skylt) soptunna utanför dörren jag varit bakom.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag ser faktiskt fram emot att få tömma soporna nästa gång.

Kommentarer
Postat av: Thorssa

ÅÅååhhhhh... SOPA!!!

http://www.youtube.com/watch?v=dN9rYskHut0

2010-05-05 @ 22:18:29
URL: http://thorssa.blogspot.com/
Postat av: Beelz

http://www.youtube.com/watch?v=i7gIpuIVE3k

2010-05-06 @ 00:37:45
URL: http://satan.blogg.se/
Postat av: Thorssa

I bow in acknowledgement.

2010-05-06 @ 01:44:25
URL: http://thorssa.blogspot.com/
Postat av: Emelie

Hahaha, fan va spännande det här lät då! XD Härligt med spänning på jobbet, to light up the day ;) Hehe ^^

2010-05-06 @ 22:28:56
URL: http://emeylie.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0