sikorka

Idag så stod jag och höll på med nån kund när jag ser hur en Harry Potterjacka kommer in i butiken! Professionell som jag är så gör jag en alldeles för högljudd inandning och stirrar på jackan, och skrämmer på så sätt skiten ur kunden som jag håller på att hjälpa. Hon var hur stirrig som helst under hela betalningsproceduren...

Till slut är jag fri att gå fram till kvinnan i jackan, och bestämmer mig i sista sekund för att "hej, vilket hus är du i?" nog inte är en bra öppningsfras trots allt. "Hej, vilken fin jacka du har!" blir det istället och svaret blir "va, den här? Ja, jag är lärare och alla mina elever hade svarta huvtröjor att gå till matsalen i så jag ville också ha en. Jag har blivit rätt fäst vid den, fast det är en stor Harry Potter-logga på den."

Fast. Det. Är. En. Stor. Harry Potter-logga.

Hon var tydligen inte ett så stort fan som jag hoppats. Men vem tusan tar på sig fandomkläder utan att gilla det de utger sig vara fans av?

Jag kände mig som ett barn som just fått reda på att Jultomten inte finns. Men det är ett konstigt uttryck, alla vet ju att Tomten är riktig. Han har bara en massa hjälpande händer runtom i världen som klär upp sig som honom i de hushåll han inte hinner till.

Det kan inte ha gått mer än 5 minuter sen jag gjorde bort mig inför hon som inte gillade Potter före nästa grupp kunder dyker upp. Två tjejer, en hade recept att hämta ut och den andra köpte bara något enkelt av mig. Jag tar betalt och vi är så där kund-försäljare-trevliga mot varandra, sen vänder hon sig till sin kompis och säger att hon ska vänta i bilen, i ett helt annat tonläge. Så det är inte bara jag som rollspelar, det är kunderna också...

Kompisen som skulle hämta recept stannar däremot kvar och går runt och tittar på grejer. Och plötsligt ser jag hur urringningen blev lite väl generös. Så vad gör man då? Låtsas man att man inte har sett eller ska man säga till? Hur säger man på bästa sätt att någon håller på att ramla ur tröjan när man inte känner dem? Jo, jag sa såklart till till slut. Men det var fortfarande en väldigt förvirrad halv minut, och oavsett hur tacksam hon blev för att jag sa till blir det fortfarande rätt pinsamt...

Så det är vad jag har gjort på jobbet idag. Förutom inse att jag verkligen är uppväxt med hundar och inte alls med katter. Man kan på jobbets hemsida göra små "prov" på olika ämnen, de flesta saker - som barn, förkylningar och artros - fanns det fakta att läsa före frågorna dök upp, men på djurfrågorna så var det bara frågor. Jag fick alla rätt på hund, typ 70% på häst och någonstans kring hälften på katt... Vad glad jag plötsligt blev att de hästägare som kommer in vet vad de vill ha och kattägare bara vill ha avmaskning.