sikorka

Idag är en vill-inte-dag.
Inte det att det är en pissig dag, men den är fullkomligt omotiverad åt alla håll och kanter.
Läsa bloggar? Nej.
Se film? Nej.
Äta? Nej.
Sova? Nej.

Inget av de vanliga tidsfördriven lockar liksom. Jag är törstig som ett as också men inget jag kan komma på som törstsläckare känns frestande.
Leta viktiga saker inför jobbet var det ja, bara så att det är gjort.

Fan vad skönt det var att få träffa Emelie igen! Har gått alldeles för lång tid, träffar henne nästan lika sällan som Thorssa nu för tiden trots bara en knapp timmes bussfärd mellan oss.
Vi gjorde god mat, korkade upp vinet hon köpt till min 20årsdag och pratade om allt viktigt. Till efterrätt åt vi varsin semla för att fira min bortglömda Fettisdag i efterhand före vi fortsatte kvällen.
Pratmakarna gjordes om till ett dryckesspel för uppvärmningens skull me när vi knappt kunde sitta rakt efter en halvtimme övergav vi det spelet till förmån för tärningar och mindre viktigt prat, dock fler foton som förhoppningsvis aldrig lämnar våra egna hemliga hårddiskar.
Vi däckade vid halv 3 och vaknade ungefär 6 timmar senare. Och idag har jag upplevt min första (typ) bakfylla! Även om jag inte fattar vad folk klagar över. När jag vaknade var jag lite, lite huvudvärksöm i högra tinningen men det försvann tillsammans med en djungelvrål. What's all the fuss about?

Idag har jag kommit hem, tagit mig till murberget för att kolla på när Johan, Susanne och några andra gymnasister visade upp filmer de gjort på sitt individuella val. It was ... special.
Sen hem till Mistress tillsammans med Nike för att tvätta, prata om Disney, musik, laga mat, prata om födelsedagsfiranden, fangirlande, tidelag och cosplays.

Bra helg men nu är jag trött. Påminn mig om att jag måste leta headset och annat viktigt imorgon?

*EDIT*
Nu lägger jag ut vissa av de bilderna Emelie lagt upp på sin blogg, hennes var noga utvalda och mina är ännu mer sållade eftersom jag har en "öppen" blogg, att hon hänger ut fyllefoton på oss bakom lösenord känns däremot lugnare.

 Supergod mat
 Supergott vin
 Tipsy..
 Levande ljus, snacks, spel och sprit. Night just keeps on getting better!
 Citronerna börjar gå åt...
 Vi lekte med tärningar efter vi värmt upp med pratmakarna som sagt.
 Så går det när man spelar tärningar som säger att man ska dricka eller klä av sig... Also: jag blundar på praktiskt taget alla bilder från att tärningarna åkte fram.

Jag är lång. Märtha är lång, nästan lite längre än mig.
Alltså är jag den som ligger närmast i storlek när hon ska rensa i garderoben. Which is totally awesome!
Idag har jag varit där och kånkat hem 5,1 kg med skitsnygga nya kläder!

Hemma igen.
Brände väntetiden i Stockholm med Beelz och nån kompis till honom. Tittade på när de tiggde pengar, mycket roande.
Åkte hem med 9bussen och lyckades somna kring Söderhamn, för att vakna vid varje gupp som fick mitt huvud att whiplashas mot fönstret, och kom fram strax efter tre på natten. Gick hem i 30 minus och motvind, God I miss the Londonweather. Sen kunde jag inte somna heller, inte för att jag blivit pigg av promenaden (snarare tvärtom) utan för att min säng var kall och tom på Thorssa. Man kan ju inte sova i en säng inte han ligger i. Tydligen.
Försov mig till jobbet, fick ett sms från Emelie två minuter efter att bussen gått som fick upp mig. Mamma tvingade med mig livsräddande frukostlåda med mackor och clementin och sina täckbyxor. Betydligt tacksammare än jag hoppas att hon vet om.
De tog inte illa upp av att Stanley nu glatt seglar mot Indien, de skrattade hysteriskt istället so I guess it's all good. De fick zookartan jag hade i väskan som plåster på såren.
Jobbet gick också bra, han kläckte ett flertal gånger ur sig att "vi borde skicka dig till London oftare om det är så här du kommer hem!"
Idag var inte lika bra nånstans. Ända sen jag vaknade har jag bara velat dra täcket över huvudet och försvinna igen. Hela dagen har varit så bortsett från några få ljusglimtar. All kärlek till de glimtarna som hållit mig flytande när ingen velat prata med mig idag.

Angående rubriken: Jag har som sagt fri tillgång till deras teskåp och idag provade jag ett nytt te: lime/kanel. Det smakar som små colaflaskgodisar men luktar som sån där salva man smörjer in solbrända hästmular eller ytliga sår på samma fyrbeningar med. It was an interesting experience drinking it.  

Flat Stanley, ni vet den där lilla pappersdockan min chefs fru bad mig ta med till London för hennes systerdotters skull. Han är borta. Vi hade honom med på vår rundtur förra söndagen, sen kom vi hem och jag tog upp honom ur väskan tillsammans med kameran. Sen dess har han inte synts till. Och vi har vänt både min väska och lägenheten uppochner jag vet inte hur många gånger.
Fan!
Men inte vågar jag säga sanningen, att jag tappat bort honom hos min pojkvän och vi inte kunnat hitta igen honom. Så den officiella förklaringen får bli att han kom så långt som Tower Bridge (senaste fotot med honom) och sen blev tagen av vinden.
Men har fortfarande ångest inför att komma tillbaka utan honom med ingen bättre förklaring än så. Fan, fan, fan.

Efter två veckor här har följande viktiga förändringar i våra liv skett:

I hans webläsare föreslås nu YouTube före YouPorn när man skriver in ett y.
Jag kommer i framtiden ha problem med att komma ihåg att tvätta brösten i duschen eftersom det nu är "hans jobb!".

Tänkte lägga upp bildbevis på förstnämnda och en vacker argumentation vi just hade om intelligens, men tiden försvan. Så ni får överleva utan vidare underhållning från mig medans vi två vandrar iväg för att kolla på Magnus Betner som uppträder på komediklubben här i Thorssas kvarter. Varför inte passa på? Biljetterna var en bråkdel av det svenska priset för att se honom.

Wicked igår.
Jag vill skriva en bok om all härlighet som den upplevelsen gav!
Samtidigt finner jag mig tragiskt ordfattig.
Vi hoppade av tåget på Victoria station, kollade åt vilket håll vi borde gå ut och kom upp för att se hur lång tid det skulle ta att hitta rätt. 4 sekunder. På ena sidan av korsningen fanns en hel vägg som lyste grönt och hade en poster lika stor som ... någonting jättestort. Ungefär här började mitt hoppochstudsadrenalin pumpa ännu mer än på väg till vårt första tåg när vi bara passerade en liten reklambild för musikalen. För att inte tala om när man kom in i det grönbelysta rummet fullt med människor och små bord där man kunde köpa tröjor, smycken och ascoola paraplyer i form av häxhattar.
När vi kommit in i salongen och det första som möter våra ögon är en gigantisk drake över halva scenen, ok inte sååå stor men lätt en fjärdedel av övre scenutrymmet, vet vi båda två att vi gjort ett bra val.
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska säga för att göra föreställningen rättvisa. Skådisarna var bra, sångerna likaså och replikerna grymt mycket kvickare än vad jag förväntat mig efter att bara nördat soundtracket i drygt ett år. Och känslan av att se Defying Gravity på riktigt eller när jag kramade sönder Thorssas arm under As Long As You're Mine gjorde allt så mycket bättre.

Slutsats efter februariuppdraget: Varför i hela friden har jag inte gjort det här förrän nu?

När vi i söndags bestämde att kön till djurparken var för lång för att stå och vänta i drog vi istället ut på vår egen lilla upptäcksfärd. Vi kollade in både London och Towerbridge, vi klättrade upp i Monument (som jag inte ens kände till förrän vi hittade dit) och vi hoppade av vid Kings Cross för att se att de flyttat platform 9 3/4 till 8 3/4. Men the setup var den samma.
Under hela den här dagen så lotsade vi oss runt med tunnelbanan och av en slump hamnade vi vid Tower Hill där vi såg en poster. Om Jack the Ripper tours varje kväll klockan kvart i 7.
Igår gick vi på den turen, i ösregnet (min jacka är fortfarande blöt), och det var helt fantastiskt! Guiden var charmig, berättelserna spännande och man fick se bitar av London på ett sätt jag är övertygad att man missat annars. Så alla Londonresenärer fram över måste lova mig att gå på den här turen! Den tar ungefär två timmar och det är en frivillig kostnad så det är absolut något ni borde satsa på.
Vi tar det igen för att ni ska fatta.
Tower Hill (precis utanför tunnelbanestationen). Kvart i 7. Varje kväll. Asbra.
Got it? Bra. Nu ska vi rusa iväg till hans lektion och se hur sent vi kommer idag igen.

Biljetterna blev just fixade och det är helt otroligt hur häftigt det här är. Jag ska på musikal! I London! Med killen jag älskar!



Men ikväll ska vi bara äta bullar före vi knatar iväg till den närmsta biografen för Avatar i 3d. Tittar han på Prinsessan och Grodan till 97% för min skull kan jag se Avatar för 97% hans skull, den verkar ju inte dålig?

Min pojkvän är bäst i världen och jag älskar honom oerhört. Jag skiter i vilket datum det är. Det är sant.

Vi gick som sagt på bio igår. Redan när vi hämtade ut biljetterna fick vi veta att vi var lite konstiga. "Princess and the frog? Really? Huh, ok then." När vi sedan satt i salongen var det utan tvekan jag (och strax efter mig Thorssa) som förstod sig på alla skämt och skrattade högst. Barnen satt nästan helt tysta under hela filmen. Idiotiska små glin.

Filmen var jättesöt! Låtarna var bra, även om de inte var i samma fastna-på-hjärnan-format som de gamla Disneyklassikerna. Visst gungade man med och blev glad av dem, men inget som man sjöng på väg ut från biografen. Tyvärr.
Härliga karaktärer som man blir lite småkär i. Vi vet fortfarande inte vem som var bäst på riktigt men Mama Odis orm var ascool! (Ok, Thorssa tyckte ormen var bäst på riktigt) Samtidigt så var Shadow Man, Ray, Lewis och "Prinsessan" (yes, we forgot her name) riktigt sköna de med.
Nej. Jag orkar inte skriva ingående om en Disneyfilm. Den var asbra. Se den. På bio, det är den värd.

Min underbart lättövertalade och överseende pojkvän ska följa med mig på bio för att titta på Prinsessan och Grodan.

Nej jag kom inte fram nu. Jag kom fram precis när jag skulle igår.
Snabbspolar genom allt bloggtänkigt som ploppat upp i huvuvdet sen igår morse.

1. Jag hatar människor som inte kan läsa. Vid flygbussarna igår var det lång kö och när dörrarna äntligen fått grön pil (det står på dörrarna Grönt ljus: gå mot dörren) och inte en jävel rörde sig. Sen hade de mage att blänga på mig när jag gick fram till dörrarna, bara för att jag stod ~6 meter bak i kön...
2. Snubben bredvid mig på flygbussen var en krogupplevelse; han luktade drinkar av alla de slag, parfym och lyssnade på dålig musik på hög volym.
3. Thorssa är finast i världen.
4. Idag stalkade jag efter till hans lektion där de pratade om pjäsen vi såg när jag var här senast. Sen fotade vi Flat Stanley.
5. Det ser ut som april här, typ mitten/sen april. Gräs, ibland grönt, ibland inte och en massa kala träd. Aprilväder är det också. Ok i morse, snöade mitt på dan och när vi gick hem efter lunch så var det supervarmt i solen igen.
6. Anledningen till att jag snor hans dator för bloggning nu: Idag har Thorssa ätit mer än mig. Vid varje måltid. Är ni inte stolta över honom? Han är det.
7. Nu har alla jag är övertygad om skulle gilla Repo! sett den. Nu har han 21st Century Cure på hjärnan. Tis naaajs.

Om 11 timmar är jag på väg. 06.56 ska jag hoppa på min gamla buss som jag åkte hela gymansiet, vid 8 går mitt tåg från Sundsvall och sen är det flygbuss bort till Skavsta. Klockan 4 är det tänkt att jag ska vara framme i London och ena sekunden är det en evighet bort och i nästa bara en blinkning. Men längtar som den förälskade idiot jag är gör jag iallafall.
Förutom shampoo och annat viktigt som ska användas en sista gång ikväll så har jag packat klart och hade 2½ kg till övers när jag provvägde väskan. Så här i efterhand undrar jag varför jag stängde den, bar den nedför trappan, vägde och sen bar upp igen. Hade det inte varit smidigare att bara gå ned och hämta upp vågen istället? 
Måste joxa över alla filmer på en skiva också, men det känns inte helt lönt förrän Dantes Inferno är nere. Drygt 3 timmar nu alltid den alltid lika pålitliga nedräkningen...
Jag (och Thorssa) har fått ett uppdrag från min chefs fru också. Hon har en niece hemma i Minnesota som går i tvåan och de håller på att lära sig om omvärlden, så hon har fått en liten pappersdocka (typ 10cm hög) hemskickad med ett brev. Dockan heter Flat Stanley och har en resedagbok, så man ska skriva var man är och avd man gjort. Och så får man gärna ta foton på Stanley på olika platser. Så nu ska vi tre turista oss ordentligt, jag är övertygad om att det kommer bli jättekul att jaga runt London med en liten pappersfigur att fota vid alla landmärken. Bara Thorssa går med på att låna ut sin kamera som jag nu tar med till honom, mina föräldrar (min bloggande moder) släpper inte iväg sin kamera i två veckor och så enkelt är det tydligen.
Önska mig lycka till med att SJ inte fjantar runt imorgon och blir försenade en enda minut, de får hellre gärna anlända tidigt. Annars är jag osäker på hur jag hinner, har ingen aning hur lång tid det tar mellan centralen och Skavsta, Thorssa säger cirka en timme men det är ju han det. No offence Finaste, men ibland har du dålig koll på tider.
Bloggar mer när jag kommit till London. Typ på onsdag när vi vaknat eller nåt...

Vaknade, satte igång en tvättmaskin, tvättade håret, rakade benen och nu sitter jag och filar naglarna. Wow, jag kanske är tjej trots allt?

Idag insåg jag en sak. En sak jag borde insett för länge sen. Jag har stört mig på det här faktumet ända sen jag kom på det och det värsta av allt är att jag inte kan ställa det hela till rätta förrän snön är borta.
Vad jag insåg? Att trots att jag, och troligen resten av omvärlden också, ser mig själv som barnslig så håller det på att försvinna. Hur tragiskt är inte det? Jag klättrar fortfarande i träd när andan faller på, men det är inte lika ofta längre. Och när jag väl klättrat upp i trädet så är jag bara där, kanske ser jag hur högt jag kommer, kanske sätter jag mig och läser på en bekväm gren. Men det är ändå något annorlunda nu. Förut klättrade jag i träd och gjorde precis samma saker men det fanns en helt annan stämning av äventyr i det. Nu är det mer för lugnet.
Vet ni vad skillnaden är? Jag hänger inte knäveck längre. Från att jag lärde mig hänga knäveck tills åtminstone högstadiet (kanske gymnasiet?) hängde jag nästan alltid i knävecken när tillfälle gavs. Nu gör jag det inte längre. Det känns tråkigt. Tragiskt rent av. Vuxet.

Ok, jag erkänner. Jag är inget, och har väl heller aldrig varit något, fan av idén att kärlek är något som hyllas en dag om året. Kärlek ska hyllas varje dag för att man menar det, inte 18 timmar per år för att marabou har utförsäljningsrea.
Men nu ska det komma en film som jag tycker verkar riktigt söt och som jag faktiskt kan tänka mig att se. Dock inte på alla hjärtans dag. Men sen nån gång, med massa tjejkompisar och chokladbollssmet.

Här är klippet som fick mig att öppna ögonen:



Och här är trailer 1 och 2.

Så. Vilka flickor vill fjolla sig med mig och choklad framför den här filmen någon passande helg?

Han säger att jag gör bättre ifrån mig och låter mer respektingivande när han har skällt lite på mig. Så pass stor skillnad tydligen att han började skämta om att anställa nån som kan stå och hota mig med jämna mellarum.
Jag tyckte jag gjorde rätt bra ifrån mig när jag fick guida runt en snubbe över hans mobil, för att både våra telefoner och internet var nere, medans han och nån datakunnig snubbe stod och gastade bakom min rygg. Men det kanske faller under samma kategori som att skälla på mig och hota?

Varför säger man "hungrig som en varg"? På engelska också. Varför är det just vargen som hela tiden ska gå utan mat? En häst till exempel äter ju betydligt mer. Varför inte "hungrig som en häst"? Nej, nej, om hästar är med i matrelaterade uttryck så är det "skulle kunna äta en hel häst", eller som alla pojkar envisades med att säga åt mig under uppväxten "lek inte med maten, hästar gör sig bäst på macka". Barbarer... Säger jag som äter älgkalvar på relativt daglig basis. Dubbelmoral FTW!

När maten väl är kalr och uppäten ska jag "roa" mig med att försöka få in lite mer pondus i rösten (jo tjena), komma på vad jag ska ta med till London och tvätta dessa plagg och sen avslutas kvällen antagligen med lite Ouran High School Host Club, har nostalgitittat på serien sen igår kväll och den är nästan bättre det här varvet! Och nej ni pojkar som brukar gilla anime, det här är 80% av fallen inte något för er. Det är twincest mellan pojkar, fangirls bakom varje hörn och allt är gömt under ett rosa (bokstavligt talat) glitter. Men sure, ge det en chans om i vill.

Jag hade massa mer att skriva men minns inte längre vad. Ja visst ja! Den här låten är bra att gå till och de här låtarna blir man av någon anledning sexig till. Fråga mig inte varför.

Det börjar bli varmare här. Snön faller fortfarande, men idag har det nog inte varit kallre än kanske 5 minus vilket är en skön värmebölja om man jämför med den tidigare snittemperaturen på -18..

Palten borde vara klar nu, åtminstone om jag får bestämma. Missade lunchen för att det blev sånt kaos med allt tekniskt krångel.

Oj vad jag kände mig som Eliza i My Fair Lady idag!*
Igår somnade jag vid nio och var rosenrasande över att det där dumma, dumma säljmanuset inte alls låg rätt i munnen på mig. Idag vaknade jag underbart utvilad och läste igenom det en sista gång medans jag rörde ihop min nyponsoppa, inte någon direkt pondus men det lät iallafall inte som en sjuårings agerande längre. Jag bestämde att det fick duga, det fanns ju uppenbarligen någon skillnad och sen satte jag mig lite lugnare med soppan framför datorn före det var dags att åka iväg. (Ja, bussarna var snälla idag men däremot har jag börjat hysa agg mot kvinnliga busschaufförer.)
Smög lite försynt in på kontoret på morgonen och slog igång datorn. Han satt i telefonen och jag vågade inte vänta på att han skulle hinna lägga på och förmana mig så jag kastade mig huvudstupa över min egen telefon och började slå nummer. När jag lade på efter första samtalet satt han bara och stirrade på mig. "Vilken enorm skillnad! Vad åt du till frukost idag?" Så dagen rullade på, jag märkte egentligen inte mycket mer än att han lät nöjd efter de flesta samtal jag gjorde. Sen kom det. Samtalet när jag bokade in en snubbe att guida runt på hemsidan (japp, det är min arbetsuppgift, få in dem på vår hemsida och därifrån försöka sälja) nästa måndag. Jag var så stolt att jag höll på att spricka och han var så nöjd att han plockade fram en chokladkaka och gav mig en hel rad. Sen har dagen fortsatt så, några har tackat nej men ingen har fått köra över mig som igår och jag har bokat 4 rundturer, och tillochmed haft en! Men då var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, tur för mig att han var snäll.
För fjärde boknignen fick jag tyvärr ingen choklad för då hävdar han att jag kommer rulla hem imorgon...
Dessutom har jag varit duktig sen jag kom hem och fixat med alla biljetter som ska checkas in och skrivas ut. Sen borde jag väl städa och tvätta också men någon måtta får det vara, det är en dag imorgon också.



*För er som inte har koll: Eliza är en blomsterflicka som snackar cockney. Talpedagogen slår vad om att han på kort tid (minns inte hur kort) ska förvandla henne till en fin dam. Här börjar hon äntligen fatta hur hon ska prata. Typ som jag idag.

Så sjukt trött. Min kropp är helt tydligt inte riktigt vam vid att kliva upp tidigt längre. Jag kan inte klandra den, har inte gått upp vid 6tiden regelbundet sen jag slutade gymnasiet.
Dagen började så jävla kasst! Först kom aldrig bussen från Härnösand, efter en halvtimme kom det en annan buss så jag hoppade på den istället. Hoppar av vid Torsboda för att byta till nästa buss, den borde vara där om 20 minuter. Efter 40 minuter är det fortfarande tomt på vägen och jag inser att jag måste gå hela jävla vägen till Söråker, hur långt nu det är (inte så farligt visade det sig, bara 25 minuter i minusgrader, snöfall och kraftig blåst). Efter att jag slutade vänta på bussen sjungandes på "en elefant balanserade, på en liten, liten spindeltråååd.." tills elefanterna blev 49 stycken så började promenaden. Nu är det ju inte som att jag ogillar att vara ute och gå på landet, men jag ogillar att vara en timme sen, inte veta hur långt jag ska gå, eller hur jag ska gå i största allmänhet, och veta att jag är helt oförmögen att påverka något alls. Jag var så sur att jag började svära på göteborgska och då är det fan illa. Jag slår bara över till den dialekten (utan en göteborgare i närheten) om jag är riktigt upprörd och då pratar vi alltså så upprörd jag bara blir någon gång om året, om ens det. Men nu gick jag där i Timrås bush, stelfrusen, och kokande av ilska och svor med Sveriges goaste dialekt.
Fick ringa lite mer idag (började igår eftermiddag) och strax före 12 konstaterade han att jag inte hade ett uns pondus i min röst. Tydligen är jag alldeles för snäll och mjäkig, och så som jag blev konstant överkörd även när jag gjorde "bra" ifrån mig så kan jag väl egentligen inte göra annat än att hålla med. Så han släppte hem mig men eftersom min buss inte gick förrän om en timme så hamnade jag i deras vardagsrum med hans urgulliga fru och diskuterade namn, religion och kärlek. Nej, jag kanske inte är särskilt respektingivande när jag tänker efter, men jag skulle vilja vara. Samtidigt vill jag inte behöva vara respektingivande och auktoritär för att klara mig i livet, kan man inte lyckas på att vara lite snäll och trevlig ibland?
Till slut lyckades jag och Kim iallafall slita oss från varandra och jag gick iväg till (nästa eftersom vi pratat bort den första) bussen. Som går när jag är 50 meter ifrån busshållplatsen. En ny bussväntan inleds men det är fortfarande ljust ute så jag håller mig relativt optimistisk, får tag på Karin som lovar att vänta kvar på mig i Sundsvall. Efter en lång väntan på bussen och en löjligt lång resa för att vara en "direktbuss" så anländer jag på Navet för att krama om min lilla rödtopp. Vi studsar iväg till Blå Kiosken för att köpa billig kinamat man inte orkar äta upp, knatar vidare till Forex för att se mig tömma plånboken för £49 och sen vidare till bussen hem.
Nu sitter jag hemma, håller på att somna, skulle gärna somna. Men har inte gjort nåt av det jag lovat att göra. Jag har inte ens hunnit försöka lära mig säljmanuset utantill (med pondus!), inte tvättat, inte städat mitt rum, inte "provpackat" för att se hur tungt det är, inte skrivit ut mina biljetter. Inte någonting! Jag förtjänar inte att sova än. Men jag måste, mitt huvud hotar med en explosion snarast om jag inte lägger mig ner och drar täcket över huvudet.
On a  sidenote: Thorssas tröja ändrade inte lukt för att jag somnade med blött hår igår när jag låg och kramade den. Å andra sidan luktar den knappt honom längre ändå. Förutom under armarna, men det är inte riktigt en lukt som luktar Thorssa, det är mer en lukt...  6 dagar nu tills jag slipper lita på en tröja för att somna utan att känna mig ensammast och övergivnast i hela vida världen. Har jag sagt att jag saknar honom?
Oh! Och en sak till. The Demons Lexicon av Sarah Rees Brennan är asbra, you must read it now! Än så länge har tyvärr inte Stolthet och Fördom och Zombier visat sig vara riktigt lika fängslande...
Nu ska jag läsa igenom mitt säljmanus två gånger högt så att jag iallafall med gott samvete kan säga att jag läst det. Sen ska jag äntligen få sova.

På morgonbussen hamnade jag mellan parfymstinkande flicka nummer 1 och parfymstinkande dam 1, jag måste luktat spännande när jag väl kom fram till Söråker.
Första dagen på jobbet var bra. Han är en trevlig prick med en jättegullig fru som gav mig fri tillgång till deras tesortiment. Idag satt jag bara där och lyssnade på när han ringde runt och kollade på lite instruktionsvideos. Inte särskilt itneressant att blogga om...
Han släppte mig tidigt också så att jag kunde smita iväg i snöfallet för att fånga en buss som för 8 kronor tog mig ut till E4an där jag sen fick stå i 20-30 minuter och frysa häcken av mig i väntan på min riktiga buss. Tack och lov för övergångsbiljetter, 8 kronor hela vägen hem är lätt värt. På den, återigen, fullsatta bussen hem hamnade jag bredvid en härligt pratig kvinna. Jag var så chockad över att hon forsatte prata efter andra meningen att jag inte kunde sluta le åt att någon som såg så helyllesvensson ut kunde bete sig så osvenskt, men det finns väl värre resesällskap antar jag.
Imorgon ska jag ner till Sundsvall före turen går hemåt efter jobbet, måste växla in iallafall lite pengar till pund och även passa på att klädkomposta åt Märtha, det var ett tag sen nu och hon har frestande talat om ett par stora jeans jag kan få...

Jag sov så sjukt jävla dåligt inatt. Tyckte jag vaknade hela tiden. Men jag hade iallafall interessanta drömmar mellan mina uppvaknanden.
Den häftigaste och mest spännande var utan tvekan när jag och en massa random folk satt i någon stor föreläsningssal. Det var någon som föreläste om "fenomenet" Nimrod. Så fort han uppdaterade på bloggen syntes det även på en stor skärm på scenen. På skärmen gick en trailer för filmen om hans liv som tydligen var det hemliga projektet han jobbat med halva hösten. Nimrod var en skithäftig robotkämpe, överöst med snygga robotbrudar och tillsammans spöade de lite människohäck. Plötsligt blinkade skärmen till och man såg en mobilbloggning med ett foto av publiken på just den här föreläsninen. Tumult utbröt, vilka var de närmaste personerna på bilden? Var kunde han sitta? Två rader bakom oss tydligen men ingenstans kunde jag se hans tatuerade fingrar. På platsen han antagligen suttit på när fotot togs satt istället en 18årig brat med råttfärgat hår, det kan väl inte stämma? Blink på skärmen igen. Nu från andra sidan på publikhavet. Igen och igen, varje gång från en ny plats. Till slut ett riktigt, fotolöst, inlägg från Den Riktiga Nim som hånade vår jakt på hans identitet och avslöjade att han skickat hemliga order till de olika mobilbloggarna att låtsas vara honom för att se hur folk skulle reagera.
Nu när jag är vaken är jag lite ebsviken över att det inte blir nån sån film, den såg bra ut...