sikorka

Julafton när jag var 19: Fick körlektioner
Blev 20: De ska fortsätta betala körlektioner och allt körkortsrelaterat.
Julafton när jag var 20: De ska fortsätta betala körlektioner och allt körkortsrelaterat.
Blev 21: Jag får en cykel.


Men jag klagar inte, dagen har varit mysigt kantad av grattis-sms från folk medans jag gladeligen fördrivit tiden med med tårta, Thorssa, filmer, Thorssa, tårtrester, Thorssa, film, Thorssa. Ett koncept jag tänkte fortsätta med nu.

Min chef har tänkt. Han har tänkt att jag är smart, snabblärd, uthållig, rolig, trevlig, serviceinriktad, pålitlig och allt annat bra. Men jag är inte en försäljare.
Så min praktik tar slut en månad tidigt, det vill säga nästa onsdag. Men han vill vara en referens och han kommer att behålla mina uppgifter så att han kan höra av sig till hösten när han förhoppningsvis hittat några duktiga säljare och då kan jag få komma tillbaka och jobba som adminsitratör. How awesome is that?
Då ska jag bara hitta något att göra fram tills hösten... Men det ryktas visst om att Söråkers apotek söker praktikanter.

Varför är det bara en dag om året? Fan vad kul det var igår! Alla guinessköpare fick en tophat och alla som köpte vanlig öl (eller vad de nu ville dricka) fick grön karamellfärg i sina glas. Dock fick man bara en hatt per person, något som Jonte upptäckte när han försökte köpa ut en hattöl åt mig också, och nej, han ville inte låta mig hålla i pengarna och köpa den "själv".
Det blev jag, Kix, Mao, Dilde och Jonte som hängde ihop hela kvällen och under sista biten som jag och Kix var där så hann vi snacka lite lite med Pablo, Nikku och Mazzix också, men det samtalet dog ut när inte de ville följa med oss längst fram för att dra igång publiken åt bandet som spelade. Och de spelade bra! Även om Kix beklagade sig över brist på irländsk brytning, å andra sidan hörde man inte så mycket sång som man hörde nyckelharpan ändå.
Nästa år ska jag se till att ha pengar. Nästa år ska jag se till att inte jobba morgonen efteråt.
Och nu när jag prvat guiness kan jag också uttala mig om att skummet var fruktansvärt grimasäckligt även om ölen i sig var bättre än vanlig öl, säsrilt om man drack små, små klunkar med munnen full av chips.

Nej jag är inte rolig idag.
There, disclaimer finished.

Jag tänkte klaga lite på facebook idag.

Facebook är ett löjligt enkelt sätt att fördriva tid och fortfarande känna att man "håller kontakten" med folk. Ni vet, man kikar in lite snabbt och ser att Lisas status säger Idag bakade jag bullar! och bara för att du läser på facebook att Lisa bakat bullar idag och uppdaterat med foton från helgen som gått så tror du nu att du följer med i allt viktigt som sker i hennes liv. Så du slipper höra av dig och fråga. Facebook får fan inte kontakter att bli starkare någonstans. Visst, vissa kanske mot förmodan håller kontakt genom det, men det är i så fall en väldigt ytlig kontakt som inte kan jämföras med att bara sitta ner med varsin kopp choklad och prata om vad som händer i livet. Eller för all del bara ringa varandra i en kvart. På facebook är du inte utvald att få höra det jättespännande eller kunna bry dig. På facebook ser du bara att hon bakade bullar, inte att hon tröståt dem för att hon blev av med jobbet.
Jag hatar folk jag inte känner som ska envisas med att lägga till mig. Jag hatar ännu mer när dessa personer har 50 gemensamma bekanta från i princip alla umgängeskretsar jag har blandat från. Har ni inte också undrat hur Pelle kan känna 8 pers i din gamla klass från gymnasiet, 4 från högstadiet, 10 från förra jobbet och 15 som du festat med, utan att du har någon aning om vem människan är?
Jag hatar alla statusuppdateringar om sport. Nej, jag är inte ett dugg intresserad av att du ser på hockey. Måste man nu uppdatera att det är hockeykväll på TVn så nöj dig med det! Det är på inga sätt interessant för mig att veta att Modo gjorde mål. Och igen. Och igen. De som bryr sig om hockeyn ser redan på den själva, de behöver inte läsa det på din facebook efter matchen är slut. Jag lovar.
Kollar man facebook på morgonen så vill man inte läsa att folk försöker vara kryptiskt emodjupa med statusar som "om någon bara kunde fråga hur jag mår", ännu värre blir det när dessa statusar får kommentarer som frågar hur vederbörande mår och denne svarar med "nej det var inget" eller att de inte vill prata om det. Nej men så skriv det inte där dina 200 kompisar kan se det då! Skaffa en jävla dagbok för 60 spänn!
Låttexter är kul. Om man kan låten, annars är det bara förvirrande. Gillar fortfarande folk som skriver skämt eller smarta saker i sina statusar, det gjorde det liksom värt att knappa in "fa" i adressfältet.
Nykära människor jag inte känner som skriver om hur förälskade de är spyr jag på. Känner jag personen ler jag lite fånigt över att de är så glada. Dubbelmoral när den är som nästbäst.
När den är som absolut bäst är när jag stör mig på poster om att folk gått med i grupper eller blivit fans av saker enbart av den anledningen att de inte hittat något nytt, eller om det är nytt, något kul. Jag stör mig också på att facebook låter mig vara ett fan av 942 sidor utan att klaga men inte fler än 302 grupper, en gräns jag nått ungefär 15 gånger nu. Jag stör mig också på att går jag ur en grupp får jag genast inbjudan av folk att gå med i den igen. Nej, jag behöver inte vara med i alla grupper som är emot djurplågeri och trafficking, jag är med i Stoppa alla hemskheter! och det får räcka som aktivistgrupp. På tal om grupper så rycker det i mitt "medklickarfinger" varje gång jag ser folk som blivit fans av "att höja värmen ju längre man duschar" men det funkar liksom inte i mitt fall så jag gör tvärtemot. Något min stackars skållade pojkvän kan intyga. Man börjar ju på så varmt som möjligt för att det ska vara skönt, sen sänker man så att man blir pigg!

Så. Nu har jag ventilerat lite. I övrigt är jag bara störd över hur dumt de lagt upp nya designen, alla mina fina snabbknappar blir ju bara åtkomliga på förstasidan nu!

Jag hann inte mycket mer än at säga hejdå till Thorssa över telefon före Kalle letade upp mig på MSN och frågade om jag ville ut på äventyr. Han och en kompis skulle tydligen ner till Sundsvall för lite Urban Exploration och undrade om jag fortfarande var interesserad av att prova på det. Fem minuter senare var jag på väg mot Kalle.
Det var han, jag och Mats - en kille som såg ut som en söt liten halmtomte med det blonda håret, matchande skägget och grå yllekläderna. Målet för vår resa var att utforska en gammal fabrik som de tidigare besökt delar av under en sommar, vi kom visserligen inte till de delar som de hade tänkt sig då de låg nedanför en backe där snön gick över midjan på alla tre, hade ju inte funnits en chans att ta sig tillbaka upp. Men vi tittade runt lite iallafall och upptäckte en flygel som de helt hade missat förut.
Det var skithäftigt! Hela byggnaden såg ut som en enda stort spök-..byggnad med det höga tornet med igenbommade fönsterluckor, kala träd vars grenar som skelettliknande fingrar varnade oss för att närma oss de krossade fönsterrutorna och överallt var det en becksvart tystnad som bara bröts av våra skarekrossande steg och ljuskäglor från ficklamporna. Hade vi varit en film jag tittat på hade jag hatat oss för att ens ha tänkt tanken att gå nerför slänten till byggnaden, än mindre hoppa in genom fönstret. Det första rummet vi kommer in i, det med de krossade fönstren, är fyllt av papper och när vi vänder oss om och tittar ut genom fönstret ser vi stora oljemålningar som såg ut att kunna kosta tiotusentals kronor, bara de haft en signatur. Spänningen steg, det här kände inte pojkarna igen, vem var det som kom hit nu för tiden? Någon konsttjuv som lagrade stöldgods här? Men varför hade då vissa tavlor blivit så vårdslöst hanterade? Hade det flyttat in en konstnär? Var den konstnären isåfall här och bevakade oss? Det som gjorde tavlorna så mycket mer anmärkningsvärda var sättet hela rummet blivit vandaliserat med krossat glas, rivna hyllor, grafitti på väggarna. Och sen tavlorna. Stora, orörda oljemålningar lutade mot ytterväggen.
Vi smög vidare i byggnaden, varje rum med fönster krossade och decimeterdjupt med snö nedanför dem, varje rum med skräp på golvet, sprayfärg på väggarna och nya tavlor, mer eller mindre omhändertagna. Vissa var upphängda på väggen medans andra slängts ner på golvet och fått duken genomtrampad. I ett rum fanns det en tavla jag aldrig kommer glömma, den tog upp halva väggen och var målad i olika röda nyanser. Vid första anblicken var jag övertygad om att det föreställde en fet man som festade på andra människors inälvor och var tvungen att hastigt vända mig om för att se att ingen stod bakom oss med kniv och gaffel, vid närmare anblick så var det bara två feta människor vars feta kroppar smält ihop till en, typ Pizza de Hut med två huvuden och extra pepperoni.
Vart man än gick så förväntade man sig bakom varje krök hur någonting diffust precis skulle hinna undan ficklampornas sken. Eller, vi kunde inte bestämma oss för vilket som var värst, att ett monster skulle anfalla oss och nästa gäng som vågade sig ner hit bara skulle hitta blodiga fläckar på golv och väggar. Jag minns ett rum där Mats gått in först och jag och Kalle bara stod i dörröppningen axel mot axel, bara att höra Kalles andning brevid mig sände kalla kårar längs hela kroppen. Jag visste ju att det var han som stod där och andades och jag visste ju att det bara var vi tre där, ändå kunde jag inte skaka av mig känslan att om jag vände på huvudet skulle jag se ett helt galet ansikte mellan våra.
I vissa rum fanns det hål i golvet, andra såg helt orörda ut, utan varken klotter, vandalism eller ens snö, ibland kunde man lysa upp i taket och se att det som skulle vara golv och tak fattades så mycket som tre våningar upp, man såg bara hål efter hål efter hål upp till det allra högsta taket.
Vi såg inte alls så mycket som vi hoppats på eller planerat att göra just för att snön var så ofattbart djup, men i två timmar utforskade vi vartenda litet skrymsle av huset vi kom åt och det var en grymt mäktig känsla att vara så adrenalinpumpad och alert för minsta lilla grenknak när vi smög där över krossat glas mellan rödstänkta väggar.
Till sommaren ska vi ta de nedre byggnaderna.

Thorssa kommer hem. I en månad. Om två veckor.
Jag bölar som den fjant jag är. Skyller på att jag nyss tittat på romantisk komedi och att tårkanalerna är uppvärmda...