sikorka

Jag försöker verkligen lära mig av mina misstag.
Tro inget annat, jag kämpar hur hårt som helst. Problemet är att en del av mig fortfarande njuter av att begå de här misstagen. Och det är svårt att förneka sig själv något som får det att kännas bra om så bara för en stund.
Men jag jobbar vidare på det, jag blir tillochmed märkbart bättre allt eftersom dagarna passerar förbi i slowmotion. Jag är fortfrande långt ifrån ens halvvägs i rätt riktning, men jag har iallafall stannat upp i den felaktiga färdriktningen och vänt mig om. Just nu står jag med lyftad fot och försöker sätta ner den framför den andra... Har ni någonsin märkt hur många frestelser som går förbi varje dag och vill att man ska byta håll? Jag ska be att få tala om att det finns en mängd frestande vindar som blåser hårt i "fel" riktning och att det knappt finns något som är så svårt som att hålla balansen på ett ben i en storm.
Jag försöker verkligen att vända om, men ändå saknar jag (nästan) allt alla jag kommer lämna bakom mig,(?) redan innan det har hunnit ske... Tanken på att förändras tillbaka till den Jag som åtminstone jag tyckte om är skrämmande. Den Jag som jag har lekt har lärt känna så många människor som Jag-jag tycker om, men Gudinnan vette vad de kommer tycka om mig när Jag är tillbaka..? Jag antar att tiden får utvisa vad som händer, men det tar emot.
Jag ska vara stark.
Jag ska klara det här.
Förr eller senare.