Don't let the muggles get you down
Jag har velat tatuera mig sen jag kan minnas, sen jag fick reda på att det fanns i princip.
Men tack och lov har de flesta ställen en åldersgräns, och efter att jag passerade den så satte jag min egen gräns: tyck om iden i åtminstone ett halvår.
De senaste 3 åren har jag varit sugen på en tatuering med Harry Pottertema. Det är trots allt den serie som har betytt mest för mig under mitt liv och har - hur fånigt det än låter - kommit att forma mig till den person jag är idag.
Men vad med Harry Potter? En bild på något? Ett citat? Det finns över tusen välskrivna sidor i den serien att välja ett citat ifrån!
Och till slut slog det mig i vintras. Citatet som alltid får mig att le, känna mig lite mindre ensam och övergiven, och lite mer peppad på att klara av något.
Citatet kändes rätt, men hur ville jag ha det? Ville jag ha något mer? Ja, något saknades fortfarande, men vad? Något för Hufflepuff kanske. Google. Men husvapnet såg så tråkigt platt ut... En egen grävling kanske? Ja, om någon kan få till en fin grävling så vill jag ha det tillsammans med citatet.
Ett halvår senare, fyllt av speglingar i dansstudion där jag konstant blev påmind om hur naket mitt lår var, kom skatteåterbäringsbeskedet. Och vips var det dags att efterlysa tatuerare på facebook.
För två veckor sen gick jag och Janina iväg till relativt nyöppnade Crazy Horse Tattoo i Sundsvall och sa hej och frågade om en grävling. Två dagar senare fick jag ett pling i mobilen med världens finaste skiss och det var uppenbart att jag hittat min tatuerare.
Efter lite mer fram och tillbaka så hade vi flyttat över grävlingen till andra sidan texten och klippt klorna lite grann och tid bokades för idag.
Ni fattar inte hur nervös jag var! Tokskakis, men jag hade iallafall med mig Lisa som kunde hålla mig i handen, och tur var väl det för det gjorde galet ont!
Janina bjöd in sig själv så hon blev satt på att mata mig med godisar och försöka hjälpa Lisa att distrahera mig från hur ont det gjorde.
Så här fina bitmärken hade jag i armen efteråt.
Men trots mina högfrekventa pipningar, slitandet i Lisas arm och tillsägelserna från Mattias om att ligga still så blev den faktiskt klar till slut, och jag är galet nöjd!
Men nej, jag har inga planer på att göra en till inom de närmsta åren, så pass klen är jag ändå.
Nähä, menar ni att jag har en tenta imorgon så att jag uppdaterar här igen?
Vaknade äntligen med pluggmotivation. För att skriva uppsatsen, vilket är tokbra, men inte känns riktigt lika akut som att försöka minnas allting inför farmakoterapins omtenta imorgon.
Så nu sitter jag och driver runt på nätet istället. Jag vill gå till tumblr, men det har blivit dags för en ny paus. 3 tentor och 1 uppsats på 2 veckor betyder helt enkelt en paus från fangirlandet.
Jag försöker morota mig själv med tentaplugget men det vill liksom inte fungera vad jag än tänker på.
Almost there
Jag har dansat i snart två år nu. Och jag har kommit till stadiet där jag börjar inse att jag faktiskt är hyfsat duktig. Ibland.
Men när jag provar de nya superfinaste tricken nu så kan man åtminstone ana sig till vad fan det är jag försöker göra egentligen. Även om det fortfarande är en bit kvar (mest i stretch-hänsende) före de ser ut som de ska.
Jag orkar inte skriva dubbla inlägg så här har jag gjort ett tumblr-inlägg som visar ungefär hur dålig jag är, men man ser ju som sagt ändå vilka trick det är, så det är positivt.
Lite så här har det kännts att läsa om Naturläkemedel och Kosttillskott
Så det går liksom inte att ta tentan seriöst heller. Tyvärr, för det är ju fortfarande 6hp som jag behöver...
Tomorrow, tomorrow
Tenta imorgon. Såklart.
Ämnet känns inte direkt toksvårt men jag kan ändå inte förmå mig att sitta och plugga särskilt länge. Det är helt enkelt mer spännande att äntligen få lyssna på hur folk klipper gräset, känna hur det luktar sommar utanför fönstret, kolla på hur duktiga alla instagrammare jag följer är, planera vilka poledancetrick jag vill öva på, se fram emot att vi ska se på ESC och dricka på lördag, att tänka på att jag äntlgien ska få träffa Susanne igen på måndag.
Men jag har ju faktiskt en tenta imorgon. Nu måste jag ta mig i kragen.
Men det är ju vår!
Tyst
Jag vågade äntligen gå över till mina föräldrar idag. Syns inte, finns inte, right?
Det var så konstigt tyst överallt. Visst har jag varit ensam hemma förut, men nu var ju pappa där. Utan Assar inom ömsesidigt synhåll.
Mamma veckopendlar till Uppsala den här terminen så hon bad mig redan förra måndagen att gå över och prata med pappa, men då var jag i Umeå och sen har jag varit feg.
Han kändes trasig när han var alldeles ensam i hela huset. Utan varken mamma eller hund där som sällskap. Lite som de där änklingarna man hör om som dör någon månad efter att frun gått bort för att de inte vet hur de ska ta hand om sig. Han sa på riktigt att det var jobbigt att kliva upp på morgonen, att det kändes onödigt när inte Assar fanns där och väckte honom eller måste gå ut.
Det är läskigt när man inser att ens föräldrar också är människor, på riktigt.
Men de har i alla fall hittat en ny valp, den är nästan en vecka nu så i juli någon gång får de komma och hämta honom. Jag fick se toksöta bilder.
Nu ska bara tiden gå också...
Mamma skrev på sin blogg också, fint om Assar och sen en bild på nya valpen.
Skitdag
Igår gick jag och lade mig 05.35 för då gick det inte längre att se vad fan det stod. Vaknade nästan 5 timmar senare och satte mig med den där skituppgiften igen. Är det deadline vid midnatt så är det. Dumt jävla sätt att tillbringa en fredag bara.
Så jag står i köket och muttrar om hur elak skolan är när jag fixar frukost när mamma ringer. Assar är hos vetrinären, på morgonen hade han "inte haft ett bakben" och gömde sig under sängen, så hon var på väg till honom och pappa uppe på mottagningen nu. Det låter inte bra, men hon lovar att om han inte får komma hem så ska hon ringa så att jag får komma upp och säga hejdå.
Lite oroligare än annars så sätter jag mig med skolarbetet och hoppas att hon inte ringer.
Det går knappt en halvtimme före telefonen skriker till. Hon hann inte ens fram. Något om brusten aorta och att hans tandkött var vitt när de till slut gav honom sprutan.
Och världen rasar ihop.
Jag har sån ofantlig tur som har Erik.
Som orkar stå och hålla om mig i gudvethurlänge medans jag bölar.
Som orkar göra te och läsa Harry Potter för mig när jag lugnat ner mig nog för att vara låtsastorr i ansiktet igen.
På något vänster fick jag ändå ihop en text före deadline, men den är skitdålig. Typ gymnasie-G. Hon som har skrivit om samma grej som mig och jag ska ge kritik till på måndag har skrivit jättefint och kommit ikapp maxlängden, och använder alla kemiska reaktioner. Och jag låter som att jag bara förklarar för er vad jag borde skriva om. Vi får väl se hur stort IG jag får...
At the moment I just feel numb.
