Nu hoppar jag!

Igår kväll så var jag med Markus och klättrade i träd. Först klättrade vi upp i ett hyfsat snårigt träd där vi satt och pratade om huruvida man kan ha en purjoduell i det eller inte, vi kom fram till att det är klart värt ett försök i nästa omgång. När det började regna så hoppade jag ner och drog med honom ut på den öppna gräsmattan så att man skulle kunna studsa runt i regnet ordetligt ... fast det kom inte så mycket regn så istället rullade vi ner för backen från dagiset till lekparken, för er som inte vet hur långt det är kan jag tala om att det är just långt. När våra huvuden slutat att snurra föll våra blickar på det stora pilträdet och vi bestämde genast att det var ett bra träd att bestiga.
Sagt och gjort vi börjar klättra uppför den gamla stammen. Båda faller av en gång var(först jag sen han), men åtminstone jag bestämmer mig för att inte vara sämre än honom och börjar alltså om på nytt och efter några tappra sekunder har jag tagit mig upp till första grenen, som jag nu har insett är minst 2 meter upp, och han vandrar runt och tittar upp på mig och undrar hur jag tänkte ta mig ner sen. Det vanligaste, och enklaste, sättet att ta sig ner ur ett träd är, som vi alla vet, att hoppa. Hej och hå här kom jag nerflygande.
Först ser jag markus huvud rätt jättemycket uppifrån, sen snett uppifrån sen framför mig och jag hinner faktiskt tro att jag står före jag ser hans ansikte över mig för att sedan ligga på rygg och stirra upp på grenen jag just hoppat från. Ungefär i samma veva som båda börjar asgarva åt mitt överstiliga hopp som såg ut att vara hämtat från en klassisk komedi så känner jag hur det gör ont.
Det gör riktigt ont.
Det gör riktigt för jävla ont!
Ynkande så kryper jag ihop till en liten skrikande boll och håller om mina vrister som börjar brännas. Snäll som han är kommer han försiktigt fram och frågar hur det gick och om han kan göra något och när jag griper tag i hans arm för att bita i något gör han inget motstånd utan påpekar bara lite hjälplöst att jag åtminstone inte biter lika hårt som Camilla gjorde.
Så stannar vi ett tag, jag i en liten armbitande boll och han sittandes bredvid med armen mellan mina tänder. Efter en halvtimme så lessnar han på sittandet och lägger sig istället bredvid mig. Per ynkautomatik så kryper jag upp mot honom med huvudet på hans axel och fortfarande med armen i ett stadigt bett. Efter en ännu längre stund så börjar vi prata, jag kommer inte längre ihåg om vad, vi låg ju där ett bra tag, men det kändes bra att ligga med huvudet på hans axel, knarka hans hår och prata medans han höll om mig. Jag har ingen som helst aning om varför han gjorde det, eller ens hur det gick till, men plötsligt så kysste han mig.
Alla som känner mig vet att jag varken är bra på eller tycker om att göra motstånd när det kommer till just kyssar.
Alltså fortsatte vi.
Fast jag lovat mig själv och nästan halva bekantskapskretsen att låta bli.
Vid ett så insåg vi iallafall att det aknske kunde vara en idé att röra sig hemåt och jag prövar trevande att ställa mig upp på den fot som gör mist ont. Det var inte så lyckat, nog för att den högra foten hade en extra fotknöl, framför den som ska vara där, och gjorde ont som fan bara man försökte röra den, men det förhindrar inte att vänsterfoten börjat svälla den också. Pojken erbjuder sig iallafall som den gentleman han är att stödja mig fram till dörren och vi ger det ett tappert försök. Men när vi rört oss kanske 4 meter på en minut inser båda två att den enklaste lösningen nog ändå är att ringa efter skjuts. Sagt och gjort, mobilen fram, hemnumret iknappat och en ilsken pappa i andra änden av luren som minsann har druckit vin så han kan inte köra. Och NEJ, mamma SOVER! Fast tur nog så väcker dessa ord det stackars födelsedagsbarnet som sätter sig bakom ratten för att köra de 300(?)meterna för att hämta sin stackars invalida dotter. Själv så ger jag upp försöket att hoppa på ett ben och kryper istället på alla fyra fram till vägen. Mamma sa att det på avstånd såg ut som om Markus var ute och rastade en stor svart hund.

Idag var jag på vårdcentralen och fick mina fötter klämda och röntgade. Det är tydligen nåt fjoff med ledbandet, eller om det var stukat, han snackade om båda,  i högerfoten och vänsterfoten är bara allmänt öm. Jag får krycka mig fram ett tag nu, men det är lugnt för de har gröna saker på handtagen.

Kommentarer
Postat av: Jenny

Aww stackars liten! Angående kyssen så.. är det verkligen så allvarligt? Fast det är klart, du gillar ju Bob.. o.O Hmm, lite taskigt läge, har du nån idé? Du skrev nåt på msn om att du skulle ringa upp honom, fast då kommer man till saken, vad fan ska du säga? :S Vad är du mest orolig för? Kändes det fel att kyssa honom tillbaka?

2007-07-24 @ 18:44:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0