sikorka

Gick på en promenad igår. 2½ mil gick jag. I ett par skor som helt uppenbart inte längre räknas som dugliga, men det är ingen fara för det kom jag inte på förrän jag gått 1½ mil och alltså var en mil hemifrån ute i bushen. Oh the joy.
På grund av smärtan i hälen och knävecket (av alla jävla platser???) orkade jag inte svänga förbi hemma före jobbet utan linkade istället dit på en gång.
Det är nu ett faktum att jag har jobbat där för länge. 2 år och 3 månader är mer än vad någon ska behöva stå ut med, det vet jag lika bra som någon annan. Men att de faktiskt börjar visa att jag har jobbat där för länge, nu har det gått för långt. Jag måste ha ett nytt jobb! Kan kanske börja steka hamburgare på BigBoy eller liknande..? Igår så fick jag helt plötsligt ett meddelande om att jag skulle sätta mig på något specialprojekt och ringa. Det visade sig att det var en rekrytering till en gruppdiskussion mån/tis nästa vecka. Det bestod av mängder av papper med nummer att ringa och uppgifter att fylla i om man fick napp. Grejen med IB är att så fort du ombeds hantera pappersarbete av någon sort alls så betyder det att du är en pålitlig, flitig och duktig intervjuare som har jobbat där länge. Det värsta var ändå att en del av mig blev smickrad över att få förtroendet att göra något "på riktigt" istället för att ringa på de gamla invanda projekten. Man ska inte bli rörd över något sådant! Man ska säga upp sig över det!
Imorgon är deadline för jobb #2 arbetsförmedlingen har sagt åt mig att söka, jag har redan missat 1 av 3. Jag borde verkligen försöka övertyga mig själv att skriva det där jävla brevet. Och CV:t. Men jag vill inte, orkar gör jag absolut inte. Fan.