sikorka

Jag ror jag är kär. Inte som om han vore en person utan mer som ett objekt. Men det blir också fel. Som ett husdjur. Där har vi det.
Jag vill ha Stephen Lynch som husdjur!
Han var det sötaste jag sett när han fnissande satt och gömde sig bakom sin gitarr eller frustrerat svor över att han inte kunde vissla samtidigt som han skrattade.
Konserten var så jävla bra så det var inte sant. Oscarsteatern var fullsatt och alla sjöng med och jublade där det passade sig. Jag trodde ibland att jag skulle dö där jag satt på första balkongen och kippade efter andan medans skrattårarna rann nerför kinderna. Han var verkligen allt man förväntat sig och lite mer.
Efter spelningen så samlades typ halva publiken ute i lobbyn i väntan på signeringar. Jag hade tyvärr inte pengar nog att köpa varken en cd eller tshirt (som tydligen ändå var slutsålda) men jag fick en signering på min biljett, en speciell hälsning bara till mig på insidan av mitt paraply, en kram och en uppriktig komplimang om att han diggade min tröja.
Need I say att jag svävade på moln därifrån?

20 över tolv gick mitt första tåg hem. Byte direkt i väsby till ett nytt tåg upp till Gävle där jag sen fick sitta mellan halv 3 och halv 6 och huttra. Snackade med nån tjej jag mötte på stationen i typ en timme men när hennes tåg gick flyttade jag mig igen och när jag åter satte mig ner visste jag inte om det var jag eller världen som skakade mest men jag hörde nåt som lät som hackande tänder genom min mp3 så jag antar att det var jag och inte världen som skakade som en handhållen kamera i domedagsfilmer.
Sen ett tåg till Sundsvall och därifrån en buss hem. Vid 9 kom jag äntligen hem och däckade på mindre än 5 minuter trots strålande sol genom fönstren. Jens fick det otacksamma uppdraget att väcka mig när han kom hem efter jobbet. Det var nog rätt bra att jag börjar skolan nästa vecka istället för idag ändå...

Hur har ni haft det?