sikorka

Jag hittade dikter jag glömt att jag skrivit. De var helt ok, även om det fanns något ord här och där som kändes konstigt, men jag kunde inte komma på hur jag skulle ändra på dem så de får vara som de var. Känns konstigt att hitta de framme på skrivbordet, där de slängs när jag kommer hem före de blir instoppade i mappen ... två av dem skrevs i Mars, jag vet precs vilken dag.
Det var första dagen som jag såg Jonacon efter att han hade gjort slut. Fy fan vad jobbigt det var att sitta bakom honom på bussen hem. Bara att se hans bakhuvud framkallade minnen jag ville göra mig av med och det var inte förrän i en väldigt obekvämt tillbakalutad ställning, med nästan vågrätt ryggstöd som jag kunde förtränga faktumet att han fanns där.
När jag klev av bussen så log han mot mig. Fy fan vad jag hatade honom just då. Han visste hur lättsmält jag var för just det leendet. På något mystiskt sätt lyckades jag dock hålla tillbaka alla tycka-om-känslor som hotade att kväva mig och istället slänga ur ett kallt(?) konstaterande "Du är ett fegt ryggradslöst jävla kräk". Leendet försvann och det var bara av ren viljestyrka som jag lyckades ta mig av bussen som om inget hänt. Men jag hyperventilerade i två timmar efteråt.
Usch vad kär han lyckades få mig. Jag kommer fan aldrig förlåta idioten, trots hans underbara ögon och leende. Så det så.

Igår var första natten på länge som jag verkligen låg och tänkte i flera timmar före jag lyckades somna.
Jag tror att jag behöver Jacke. Det kändes konstigt att komma fram till något sånt. Trots att det tar emot att erkänna det för sig själv så är han en av kanske 5 personer som har sett igenom mig under hela mitt liv. Av de fem är han den andre som jag faktiskt har tyckt om och den enda som jag egentligen har någon som helst kontakt med nu för tiden.
Jag kan berätta en hel massa grejer om mig själv för många, eller många är väl överdrivit men iallafall för de närmaste vännerna. Men det är skillnad på att berätta själv och på att någon tar ögonkontakt och förstår allt. Han är en sån som förstår allt. Jag behöver en sån människa i min närhet för att inte kollapsa.
Jag behöver någon som honom och jag vill att det ska vara han. Men jag ska vara en duktig flicka och låta honom vara ifred. Tog bort blockeringen bara för att jag är en så pass ynklig människa att jag blir gråtfärdig när jag ser männsikor jag tycker om online på msn med ett litet rött märke över gubben som betyder att de är blockerade. Och nej, jag förstår inte heller hur fan min hjärna fungerar för att jag ska reagera på det sättet. Men jag har alltså tagit bort blockeringen, han är fri att skriva när om han vill. Istället har jag tagit bort honom från listan så att jag inte kan se om han är inne och därför inte kan skriva. För då skulle jag ju naturligtvis "jaga honom" och vara en jävla stalker. För att inte tala om att jag skulle störa för han är ju så viktig att han alltid är upptagen med något, eller någon.
Fan vad löjlig jag är.