sikorka

Jag är så otroligt fjantig.
Jag vägrar tillåta mig själv må bra.
Antingen hittar jag nån liten pyttegrej att förstora upp eller så gör jag något korkat för att få må dåligt en kort stund igen.
Jag börjar tro att jag är en emotionell masochist.

Jag skriver förvirrade dikter eftersom jag inte längre kan frammana "mörka" sådana.

Jag lägger upp dessa patetiska excuses for alster på Haket för att på något sätt bekräfta mig själv.

Visa att jag visst inte mår bra, titta bara. Jag mår ju så dåligt att jag inte ens kan skriva något läsbart om det.

Det värsta är nästan inte att jag gör så här mot alla(?) mig själv utan att jag under hela mitt liv sett ner på dem som klagar på sitt liv och gör hönsgårdar av dunkuddar med problem.

Så lågt skulle jag aldrig sjunka.

My ass.

Varför blir det aldrig som man tänkt sig?

Här sitter jag alltså med vänner som jag älskar, en pojkvän som jag inte kan få nog av och till och med en familj som jag då och då trivs i.

Vad fan har jag att klaga över?

Ingenting.

Men nog fan gör jag det ändå.

Blä, usch och fy på mig.

Jag borde verkligen skämmas.

Jo tack, skäms gör jag.

För allt jävla skit jag hittar på för att få må dåligt en kort och ljuvligt befriande sekund, minut, halvtimme, timme. Ibland i dagar.

Vad fan är det för fel på mig?

Det enda jag kan komma på är som sagt att jag har ett sjukligt jävla behov av att få tycka synd om mig själv och enklaste sättet att tycka synd om sig själv är naturligtvis genom att må dåligt.

Jag är en emotionell masochist. Mycket obra.

Varför kan jag inte sluta i tid?

För det här kommer sluta illa, det behöver man inte vinna nobelpriset för att förstå.

Men jag gick över den gränsen för länge sen.

Den gräns där man slutar före man börjar plåga sig själv.

Egoistiska jävla idiotjag.

Att jag aldrig lär mig.