sikorka

Häntextra låter lite överdrivet. Egentligen har väl inget speciellt hänt... Det har snöat i princip hela dagen så jag och Marcus gick ut för att leka i snön. Det är en av alla saker jag har kommit fram att jag älskar hos honom. Han låter mig leka, nej, det där lät fel. Han inte bara låter mig leka - han leker med mig. Han är den första som har stått ut med att jag släppt fram mina barnsligheter ordentligt. De andra har väl i och för sig accepterat att jag dras till lekplatser och så men de har aldrig trivts och kämpat hårt för att få mig att sluta. Andreas låste in mig på sitt rum, Joel kunde sträcka sig till att bada och Christoffer lät mig inte ens svaja i takt till hans musik som jag egentligen bara ville hoppa och studsa till. För att inte tala om Jonacon som fick psykbryt på att jag fångade snö på tungan. Jag har visserligen varit medveten om den här underbara okonstlade friheten hela tiden men den blev så otroligt uppenbar idag när vi var utomhus.
Vi kastade snöbollar och mulade varandra, vi gick upp på kullen bakom mitt hus där jag utbildade honom i konsten att göra snöänglar och sen rullade utför backen, med honom tätt efter. Vi rullade ner för backarna på kullen och åkte sen kana på vägen som var glashal med packad snö. I tullportsparken påpekade han att jag drar väldigt mycket åt höger i mina rullningar och vi byggde en gigantisk snögubbe med taskiga proportioner och en stor häck. Efter att ha stått och tittat på änder som slogs om brödbitarna ett pensionärspar slängde ner i kanske 20 minuter traskade vi vidare till min älskade kyrkogård som ledde oss vidare till ICA där vi provade purjolökar, diskuterade julmust, tortillas, kastruller och trälim. Har ni verkligen tänkt på hur mycket snabbköp säljer? Det är helt otroligt vad man kan hitta om man bara vet var man ska kolla.
När vi var varma nog att gå ut igen så halkade vi oss bort till länsarkivet som ligger på en kulle på andra sidan gatan och naturligtvis var jag tvungen att rulla ner för de tre backarna som erbjöds här. Jag vinglade mer än de flesta fyllon jag sett och det var nära att jag drog omkull honom flera gånger. Stackars pojke, han rullade bara utför den sista av backarna för att kunna sympatisera lite grann men det kan inte vara lätt att vara ute med mig. Men han är fin. Han står ut med mig, till och med när jag snubblande sticker ner iskallt bortdomnade fingrar innanför hans jacka, och han kan fånga snöflingor på tungan. Han är allt jag skulle kunna be om, min alldeles egna snöängel.

Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå så jag kan ta bussen till Teddy och påbörja vår Inu Yashakväll. Jag har bakat en kladdkaka men jag är för en gångs skull osäker på slutresultatet. Den tog längre tid på sig än vanligt att bli klar och den är ändå inte helt hård på skalet i mitten.... Vi får se hur det blir för jag vågar inte ha den i ugnen mer än 10 minuter extra.
Igår bakade jag också en kladdkaka. Marcus åt tre små bitar och jag åt resten. På ungefär en halvtimme. Jag börjar oroa mig för mina matvanor känner jag, har varit rätt frossigt fet hela veckan. Nåja, jag får väl skylla på mensen och se om jag "bättrar" mig.

På onsdag ska jag och mamma gå och titta på Hairspray. Jag slipper betala... YES! Sånt gör mig alltid lika glad.