sikorka

Le mot världen och världen ler mot dig.
Jag har skänkt glädje idag. Visserligen itne till så många men alla som såg mig promenera ner till busstationen för att hämta hem min cykel för vintervilan log. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så när folk tittade mot mig och såg förvånade ut så log jag bara stort och hälsade på dem. De log tillbaka. Jag känner mig som dagens goda gärning som inte bara fått de här människorna på bättre humör utan dessutom gett dem nånting att berätta "jag såg en tjej som gick runt som katt idag. Hon hälsade, knäppt va?" och sen kommer de att känna att det är bra att det finns "såna som jag" som offrar vår stolthet för att bjuda på några leenden. Jag hoppas och tror iallafall att det är så de ser på det. Själv håller jag naturligtvis inte med. Jag förstår inte var skammen ligger i att klä upp sig som någon annan någon gång ibland och le mot världen. Men det kanske bara är jag som återigen missuppfattat något?
Där uppe lagar pappa mat till tonerna av Magnus Uggla. Nostalgitrippen rusar mot mig som ett skenande tåg i gamla västernfilmer och plötsligt är jag 10 år gammal och skrattar åt hans knasiga svar när man frågar vad det blir för mat.
Ikväll ska jag och Marcus hyra splatters och skräckisar för att sedan gå hem till honom och kkura i soffan. Undrar vad han säger om min klädsel. Han tycker ju om att säga "katt" om inte annat så nu har han ju ett träffsäkert svarpåtal om jag skulle försöka äga ut honom lika mycket som vanligt. Min näsa kliar. Jag måste fylla i nosen om jag ska fortsätta lyssna på reflexen att klia den.