sikorka

Jag har fortfarande ont i ryggen. Och ändå känns det knappt att det är där längre.
Jag tittade på gamla bilder jag hade på datorn nyss. Gamla är ett starkt ord. På ett sätt känns det som om de togs förra veckan och en annan del av mig är förvånad att jag fortfarande kan minnas den dagen. Bilderna kom från slutet av höstterminen i tvåan.
Bob, Jacke och jag gav Jonacon hans present, en blond kvinnoperuk och ett par regnbågsfärgade fevingar. Han såg verkligen inte klok ut i dem. Jag har bildbevis så jag vet vad jag pratar om. Men det gör obehagligt ont att se bilder på människor jag tyckt så mycket om och inte längre har någon som helst kontakt med. Det gör ont att se hur Jacke och Bob skrattar tillsammans när jag vet att de fortfarande har varandra och jag står helt utanför. Det gör ont att se Jonacon springa omkring i min tomteluva och skratta när jag vet att han skyr mig som pesten nu för tiden. Och det gör för jävla ont att se bilden på när Bob skrattande håller armen om en Jonacon med överjordiskt stort leende och de ser varandra i ögonen. Jag vet att hon föll för honom, det märktes tydligt både då i början, i slutet och för att inte tala om efteråt. Det gör så förbannat ont. Det borde göra så där glädjeont, ni vet, att se bilder på gamla vänner man inte nödvändigtvis känner längre, typ "oj-vad-synd-att-vi-inte-längre-är-vänner-men-visst-hade-vi-kul-den-tid-vi-hade-tillsammans?"-ont, inte "aj!-han-tyckte-bättre-om-henne-än-om-mig-och-hon-har-fortfarande-kvar-sin-vän-fan-vad-orättvis-världen-är"-ont. Men jag kan inte hjälpa det. Det är den sortens ont det gör att se bilder på hur flickan jag var galen i skrattar och kramar pojken jag föll som en fura för och vännen jag förlorade på kuppen.
Jag undrar om det går över till glädjeont om några år, man kan ju hoppas för jag vill ha kvar bilderna som minne av den (korta) vänskap vi faktiskt hade. Fast det känns elakt och fel av mig att jag fortfarande får ont av att se bilder på Jonacon. Jag kan se honom på bussen och så utan problem, där råkar han helt enkelt vara. Jag kan prata om honom, fan jag kan tillochmed ha små korta pratstunder med honom utan att känna något konstigt alls. Men sekunden jag ser de här bilderna och minns allt som hände då känner jag det som att jag skulle vara otrogen mot Marcus, hur sjukt är inte det? Jag vill inte känna så här. Jag vill vara snäll och duktig gentemot honom, jag vill vara bra för honom, inte som jag är nu... Det här är fel! Det känns iallafall fel om inte annat. Just nu känns det som att jag inte förtjänar honom. För att några bilder kan göra mig gråtfärdig. Det är nästan så att man borde höra av sig till Britta igen~~
Fast å andra sidan kanske det här är lite för trivialt? Jag väntar med att höra av mig, om jag nu känner att jag måste det...