sikorka

Häntextra
Jag är så grovt bra på att göra som jag planerar.
I helgen hade jag tänkt vara asocial.
Var jag det?
Nej.
Vad gjorde jag istället för att vara asocial?
Jag var hemma hos emelie och tittade på film hela fredagskvällen. Jag åkte från henne till Jenny runt fem och hos henne tittar vi på skattkammarplaneten, äter paj, dricker saft och snackar härligt mycket sex.
Jag kom hem vid elva på kvällen och hoppar direkt ner i sängen med en nappflaska full med härligt varm choklad. Precis när jag har somnat så ringer Märtha och skäller på mig för att jag inte har varit så asocial som jag planerat och alltså inte tar hand om mig själv som jag borde. Sen skäller hon lite mer för att jag "låter så nere" och börjar skrika om att jag inte är klok som har somnat när klockan är 12 en lördagkväll.
Tack.
Klick.

Igår jobbade jag. För man är ju läskigt oträffafolkig när man jobbar med att prata med andra människor.
Eller inte. 
Uscha.

Jag pratade med Leffler.
Länge.
Det var helt underbart att kunna prata med honom igen för jag har verkligen saknat att kunna lyssna på smarta människor som inte ser ner på mig för att de är uppenbart smartare. Vi pratade inte helt normalt med varandra, vad han än sa.
Men det kändes fortfarande bra att veta att han inte hatar mig.
Längre.
Men han kommer aldrig kunna vara glad i min närvaro.
Jag är verkligen helt jävla fruktansvärd och jag skäms som fan för det.
Jag fick honom att stanna kvar och prata med mig och helt plötsligt, han bad visserligen om det men fortfarande, slängde jag ur mig att han är tragikomisk. Helt plötsligt tittade han inte på mig som att det var lite jobbigt att vara i min närhet igen. Helt plötsligt så utstrålade han verkligen hat. Igen. Han knuffade bort mig och sa att han inte någonsin velat strypa mig så mycket och att han inte kunde stanna kvar där.
Nog för att jag vet att man verkligen inte säger att någon är tragikomisk (hur mycket man än tycker det).
Nog för att jag vet att han är en dramaqueen.
Men jag kan inte hjälpa det.
Nu sa jag det.
Jag täntke inte ens på vad jag sa. Det bara kom.
Jag säger alltid fel saker åt den pojken och det var tydligt att de där 15åren han har växt sen förra våren försvann lika snabbt som de kommit. Han var inte längre vuxen. Han mindes exakt allt jag gjort mot honom tidigare. Det var så smärtsamt tydligt skrivet i hans ansikte. Och jag skäms något fruktansvärt.
Fan för mig.

Har jag sagt att jag tycker om Marcus? Att jag är så jävulskt lycklig att han inte har sett hur hemsk jag är? Att jag inte förstår vad han ser hos mig men är evigt tacksam att han faktiskt gör det ändå för jag ser allt i honom?
Jag träffade honom när Leffler hade stormat iväg. Han lyssnade på vad jag sa och sa precis rätt saker vid rätt tillfälle. Strök mig över håret och sen kysste han mig tills det kändes bättre. Jag kommer aldrig att förtjäna honom men jag är glad att han tror att jag gör det.
Jag fick visserligen inte hallonsodan han erbjudit när han frågade om vi skulle ses men han är långt bättre än all hallonsoda i världen. Och jag är så glad att han finns.

Idag ska jag till psykolog för första gången på 7 år. Jag är sjukligt nervös men har jag nu lovat att gå så får jag helt enkelt stå fast vid det löftet. Så det så. HJÄLP?!

Skolakuten

Vi hade inte projektarbete. Alltså började vi inte 10.10 utan 11.25 när vi (äntligen!) ska ha vår första psykologilektion.
Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska göra för projektarbete och det skulle ha varit inlämnad en diffus plan i fredags. Blärk.
Religionsläxa tills på onsdag när vi också ska ha svenskaprov och mössprovning. Fy fan vad jag inte vill göra något dera. Blä blä blä.

Dagens Visa
Som sagt så är jag just nu löjligt förtjust i Garbage och den låt som beskriver mig bäst just nu är Wicked Ways.