sikorka

Igår så lyckades jag övertyga Emelie att gå och titta på balklänningar under lunchrasten. Vi gick först till affären med de vackra klänningarna i skyltfönstret. Priserna varierade rätt bre, hyra för en helg gick på allt mellan 900 och 1.3k.... Köpa var mellan 1k och 7k. Vi hittar några fina var, Emelie känner dock inte att någon är något hon skulle vilja ha på balen men efter lite övertalning provar hon en ursnygg svrt-vit klänning. Jag hittar kanske 10 klänningar jag skulle vilja ha men de är antingen stl. 34 eller 54. 34or kan jag ju drömma om att komma ner i, jag har fan 36-38 och resten är 54. FEMTIFYRA! Finns det verkligen så stora kvinnor som visar sig ute?
Tanten som, tillslut, erbjuder oss hjälp påpekar att de kan ju sy in åtminstone en sorlek så jag kan nog prova 40 utan problem och plockar fram en mintgrön klänning. Mintgrön? Det finns, kanske, fem personer i världen som kan bära den färgen med hedern i behåll och jag är verkligen inte en av dem. Hon plockar också fram en riktigt söt röd klänning med jättefint fall i kjolen och pärlbroderier över bysten.
Snäll som jag är så prvar jag den mintgröna klänningen och får tveklöst medhåll från Emelie om att den är fruktansvärd på mig. Av med den och på med nästa alltså. Jag älskar verkligen hur kjolen faller runt mig! Jag älskar vecken runt livet! Jag kan inte låta bli att rygga tillbaka inför pärlbroderierna. Mina bröst ska inte vara klädda i glittrande saker, de ser bara dumma ut och vem vill ha en ful kropp på balen? Emelie håller emd om att klänningen är långt ifrån något som jag borde ha eftersom den varken passar mitt utseende eller min personlighet. Ut från kulisserna kommer hjälp(?)tanten och tycker att den ser bra ut. När kollegan på ett överlägset sätt citerar Emelie om att den "inte var min stil" börjar de genast argumentera om att det har att göra med att jag inte är van vid att gå runt i balklänning under dagarna och därför känner mig ovan i kreationen. När vi vidhåller att mina bröst inte passar i broderier och färgen kanske inte är riktigt 100% min nyans trodde jag nästan att helvetet skulle braka lös om man bara skulle gå efter uttrycket i hennes blick. Adjö förtroende för den affären.
Vi knatar istället iväg till Uniqe som inte längre säljer vackra balaktiga klänningar utan nu riktat in sig på glittrigt och glansigt discotyg. Kanske inte heller riktigt vad man letar efter till en bal.
Efter skolan träffar jag Märtha och beklagar mig om min klänningsbrist och säger att g kommer få komma inlindad i mitt lakan som en toga om det ska vara så här svårt att hitta någon vettig klänning. Hon förstår mitt dilemma, trots hennes uppmuntrande ord om togor, och börjar spåna på egen hand. Hon har ju fortfarande kvar mönstret på hennes medeltidsklänning, som ju faktiskt är både figursydd och har korsettsnörning. Man kanske skulle kunna modefiera några detaljer här och där och försöka hitta någon som var duktig på att sy? Efter några minuters telefonförhandlingar har Amanda åtagit sig uppdraget att sy min balklänning om vi fixar ihop mönstret och jag betalar tyget. Ibland blir jag så lycklig över att det finns estetare här i världen! Så nu ska Elisabeth ut på tygjakt och sitta med Märtha någon kväll och fixa ihop hur klänningen ska se ut.

Idag har jag inte bara lika lite röst som igår utan har dessutom arbetat mig upp till feber. Ingen superfeber visserligen men lite mer än en grad över vad jag brukar ha som mest så det räknas absolut som tillräckligt mycket för att få stanna hemma om någon frågar mig. Men blärk på onda halsar och röstlöshet, hur ska jag överleva om jag inte får prata???