sikorka

Var som sagt ute och gick med Assar, ungefär 3 timmar och en mil la vi bakom oss. Under promenaden så attackerade han en skata, vägrade fatta att han skulle gå in på sidan när det kom bilar och var allmänt jobbig. Det blev inte bättre av att det som sagt öste ner.
Det var visserligen en trevlig promenad, men problemet med att gå till Svartvik är just att gå dit. Att gå därifrån är inga som helst problem men på ditvägen är det verkligen en känsla av "bakom-nästa-krök-är-det-nehej-men-nästa-då-nähäinte-här-heller-men-här-då" vilket kan göra vilken sträcka som helst oändlig.
När vi hade vänt om och var på väg tillbaka så högg det helt plötsligt till i min rygg. Så hårt att jag satte mig platt på backen och bet sönder läppen i en kamp om tårarna. Jag vann. En bit till orkade jag gå, men det var motigt som fan och när det var ungefär 1½km kvar hem så var jag tvungen att inse att jag måte ge upp. Alltså ringer jag hem och ber min lillebror att komma och hämta mig på cykel eller liknande (läs: bära på ryggen) samtidigt som han tar över ansvaret för Assar. Han behövde inte ens övertalas! Jag stapplade mig bort till busskuren där jag sagt att jag skulle vänta och inom säkert 3 minuter var han där med en cykel. Visserligen inte en cykelskjuts, men ändå en cykel så att jag skulle kunna slö-cykla bredvid honom och Assar utan att anstränga min rygg.
När vi kom hem så blandade jag ihop apelsinjuice, tog en alvedon och en nutellamacka.
Men ändå, fatta att han kom och hämtade mig. Fy fan vilken fin bror jag har ibland alltså!