sikorka

Jag har sagt det förr och det tål att sägas om och om igen:

FY FAN VAD JAG HATAR MIN MORMOR!

Inte nog med att hon ska klaga på allt och alla hela tiden, när vi (jag och min bror) skulle gå ut för att ge henne de obligatoriska hejdåkramarna hinner vi inte mer än säga hejdå och stå och se artiga ut före hon börjar mässa om hur hemskt vi har det och hur hon hade hoppats på mer för mamma. Sen har hon mage att ställa sig och gråta för att "allt är så hemskt och när hon försöker hjälpa till (a.k.a. slänga våra saker bara för att de just nu befinner sig i källaren) så hånar vi henne med att säga att vi trivs!" Vi är ju fruktansvärda! Buhu, stackars lilla mormor som bara ville rädda världen!
Eftersom vi är vana vid att det är precis lika illa och dramatiskt varje gång står vi lydigt där och förklarar tålmodigt att vi trivs rätt bra med den familj och det hem vi har här medans vi sammanbitet väntar på att hon ska sätta sig i bilen och försvinna.
So far so bad, men det är jag van vid.

När mamma kom hem efter att ha skjutsat iväg henne till flygets vill hon prata med mig och Johan om mormor. Jaha, tänker vi, ska vi få höra hur hemska vi är en gång till? Nej, istället ber mamma om ursäkt för att hon verkligen inte ville att mormor skulle bete sig så mot oss. Hon ber om ursäkt för att hon bad oss säga hejdå ordentligt när vi inte ens kan få ett hyfsat bemötande, utan bara bannor, tillbaka. För det var inte meningen att skicka in oss lejongropen. Hon ber om ursäkt för alla möjliga hemskheter som satkärringen har kastat ur sig. Hon gråter!
Min mamma står framför mig och min lillebror och gråter ögonen ur sig för att hennes mamma inte kan bete sig som folk ens mot sina barnbarn.

Jag hatar min mormor.