sikorka

Emelie och jag var och tittade på Jennys premiär igår kväll, det var jättemysigt och hon var precis så duktig som jag väntat mig.

När jag stod och väntade på bussen hem så står det en grupp vuxna där och babblar omintevetjag, helt plötsligt så vänder sig en av dem mot mig och frågar om det är jag. Tydligen så jobbade hon på samma skola där jag gick på lågstadiet och kände igen mig. Bad enough. Det värsta var att jag aldrig ens hade henne som lärare! Syntes jag så tydligt som barn och har jag evrkligen förändrats så lite? Note to self: Jag måste färga och klippa håret, glöm inte att pierca sönder ansiktet tills nästa gång vi kan råka ut för ett möte.
När hon konstaterat att jag var jag så började hon fråga om bussen, var man kunde kliva av och liknande och då kom det ju fram att jag inte hade någon som hämtade mig! Åh nej! Jag är 19 år och bor 3 minuters gång från busshållplatsen, jag måste verkligen ha mina föräldrar där som kan möta upp med mig, hur tänker dem som låter mig nattvandra alldeles ensam??? Vilken tur att hon också skulle kliva av på min hållplats så att hon kunde gå med mig!
Jag hoppade av på sluthållplatsen bara för att vara säker.

Idag fyller Camilla år och det firas genom pannkakstårta hemma hos henne efter skolan idag. Jag längtar!