sikorka

Jag och Jens började bråka igår. Jag tyckte att han var dum i huvudet som vägrade lämna datorn trots att han suttit där i en timme och klagat på att allt var samma gamla skit. Det slutade med att jag på mitt vanliga barnsliga sätt satte mig i sängen och tjurskalligt vägrade säga ett enda ord eller ens titta på honom.
När vi börjat prata blev det verkligen inte bättre, jag vet inte ens varför, men helt plötsligt skulle jag hem. Jag vägrade stanna kvar en sekund till så jag tog mig loss, klev ur sängen och i samma ögonblick som jag lyft min väska från golvet är hans armar runt mig en gång till. Han vänder mig om så att jag tittar på honom och säger något om att han inte vill att jag ska gå. Jag vet inte riktigt vad han sa för i samma veva var det något oidentifierat surrande och tickande ljud som fyllde mitt huvud. Jag hörde vad han sa, men med det andra ljudet ivägen kunde jag inte förstå orden som kom ur hans mun, särskilt inte när huvudet har börjat dunka ikapp. Benen viker sig och trots att jag verkligen försökte fokusera all min kraft på att spänna varenda muskel i kroppen för att hålla mig upprätt så lyckas det inte. Inte alls faktiskt. Han får lägga ner mig på sängen igen samtidigt som han säger något om att min feber är tillbaka och att han bränner sig när han håller mig om ryggen. Bullshit, tänker jag, det är ju han som är varm. Hans händer är brännheta mot mina axlar och mot min arm är det något annat konstigt som känns ... blött?

Han säger att han inte kan lova att inte bli orolig när jag blir så där plötsligt sjuk, fast det händer tillräckligt ofta för att han borde ha vant sig. Men vad kan jag göra? Jag kan ju inte lova att min kropp ska börja uppföra sig normalt "för hans skull" bara sådär när den har vägrat lyssna på mig under de tidigare 19½åren.

Jag är trött... Man kanske borde klä på sig på riktigt och börja sätta igång med allt jag ska göra idag.