sikorka

Jag har 13½ timme på mig att skriva ihop något semiintellektuellt som egentligen inte borde ta mer än 2 timmar bara jag lyckas börja skriva.
Jag vet det så väl.
Ändå sitter jag som ett fån och stirrar på mallen. Utan att trycka ner en enda tangent.
Läser osäkert igenom anteckningarna. Känner en tomhet fylla upp min nyss så lyckligt hoppfulla bröstkorg.
Tillbaka till mallen. Det är väl bara att börja skriva så kommer det att rinna på av sig självt? Men hur börjar man?
Ångesten byggs på för varje andetag jag inte tar, och ännu mer för de jag faktiskt andas. Vill bara bort. Fly in i en vänligt varm famn, som luktar precis så gott som bara han kan göra.
Sen skuldkänslorna.
Skulden över att jag inte kan ta tag i den här skiten, inte ens när vi fått extra tid. Jag ska vara tacksam och jobba häcken av mig, inte sitta på sängkanten och stirra tomt! Skulden över att jag alltid saknar honom lite extra när det går trögt, eller när jag fryser, eller när jag hör någon av våra sånger, eller när jag hör någon prata om hur förälskade de är, eller ... ja, ok, jag saknar honom alltid. Men det känns som att jag bara saknar honom när det är extra egoistiska skäl.


Nu ska jag försöka ta ett djupt andetag, en till banan och sen sparka uppsatsens röv...