sikorka

Tio dagar efter att jag gjorde slut med Marcus hittade jag en kille att följa med hem för en kväll. Jag ville väl kanske inte att han skulle veta om det men i övrigt hade jag inga skrupler alls.
Fem dagar efter att Jens har gjort slut med mig är jag så desperat efter att bli kysst och omhållen att jag smider små lömska planer om folk jag borde hålla mig borta från. Men nu skäms jag istället, inte för att jag tycker synd om Jens - vill han inte ha mig så behöver han inte bry sig om vem jag vill ha heller - utan för att jag skäms inför alla underbara människor som bryr sig så mycket om hur jag mår. Det känns som att jag sviker när jag inte sörjer så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Visst är jag inte glad över uppbrottet, men jag är inte död. Mest förvirrad, frustrerad och säkert en hel del till. Men inte död.
Och eftersom jag lever, och eftersom den här personen är så skrämmande oemotståndlig, får man då försöka sig på en puss? Eller är jag elak mot alla som tröstat mig då?