sikorka

Richard försökte trösta mig med att han bara hållit i håret för två flickor och han var intresserad av båda.
Kalle försökte muntra upp med logiken "you're a girl, he has a penis" men kunde ändå inte hålla hånskrattet och tröstkramarna borta när han fick höra hur hemskt det varit att spy bort alla chanser på ett strul.

Men mitt grodparaply låg kvar på villan och jag vill inte att det ska bli hämtat av någon annan. Eftersom jag vet var han bor - inte så läskigt som det låter - kutade jag iväg imorse med en lapp som bad om hjälp att få tillbaka grodan och tejpade fast den på hans köksfönster - antagligen så läskigt som det låter.
Sen började väntans tider. Timmar av ångest och långsamt tillnyktrande förflöt före jag bestämde mig för att gå iväg till Kalle och gosa och plugga. Nu blev det ju visserligen inte något pluggande av men det var skönt att få luta sig mot en annan mänsklig varelse medans vi satt och garvade loss till Lesbian Vampire Killers.
Precis under introt till nästa film så ringer mobilen. Ett nummer jag inte har. "Hej, nu har jag kommit hem och sett din lapp." Kommit hem? Klockan halv åtta på kvällen? Snacka om bortamatch! Inte en chans i världen att han kommer behöva mig som nåt tröstpris nu.
Vi bestämmer oss iallafall för att mötas vid villan och efter ett tag dyker han upp. Precis så pinsam tystnad som jag fasat för efter hejet. Fan, han kommer ihåg allt jag sa. Grodan blev iallafall hämtad precis som hans cykel vid rosenbäcken. Vi gick hemåt tillsammans och det var länge sen jag försökte gå så långsamt så snabbt. Bort, bort, bort från den pinsamma stämningen men stanna precis där vi var för att kunna känna doften av hans nytvättade hår och titta lite mer längtande på hans vampyriska hörntänder.
När vi kommit till hans hus stod jag inte ut längre, startade nåt smågnabb där vi rörde oss närmare varandra för varje replik för att sen i panik, när han vände sig bortåt, fråga ifall jag fick ge honom en puss.

Klockan var max 9 då.
Jag kom hem nu. You do the math....