sikorka

Så sjukt trött. Min kropp är helt tydligt inte riktigt vam vid att kliva upp tidigt längre. Jag kan inte klandra den, har inte gått upp vid 6tiden regelbundet sen jag slutade gymnasiet.
Dagen började så jävla kasst! Först kom aldrig bussen från Härnösand, efter en halvtimme kom det en annan buss så jag hoppade på den istället. Hoppar av vid Torsboda för att byta till nästa buss, den borde vara där om 20 minuter. Efter 40 minuter är det fortfarande tomt på vägen och jag inser att jag måste gå hela jävla vägen till Söråker, hur långt nu det är (inte så farligt visade det sig, bara 25 minuter i minusgrader, snöfall och kraftig blåst). Efter att jag slutade vänta på bussen sjungandes på "en elefant balanserade, på en liten, liten spindeltråååd.." tills elefanterna blev 49 stycken så började promenaden. Nu är det ju inte som att jag ogillar att vara ute och gå på landet, men jag ogillar att vara en timme sen, inte veta hur långt jag ska gå, eller hur jag ska gå i största allmänhet, och veta att jag är helt oförmögen att påverka något alls. Jag var så sur att jag började svära på göteborgska och då är det fan illa. Jag slår bara över till den dialekten (utan en göteborgare i närheten) om jag är riktigt upprörd och då pratar vi alltså så upprörd jag bara blir någon gång om året, om ens det. Men nu gick jag där i Timrås bush, stelfrusen, och kokande av ilska och svor med Sveriges goaste dialekt.
Fick ringa lite mer idag (började igår eftermiddag) och strax före 12 konstaterade han att jag inte hade ett uns pondus i min röst. Tydligen är jag alldeles för snäll och mjäkig, och så som jag blev konstant överkörd även när jag gjorde "bra" ifrån mig så kan jag väl egentligen inte göra annat än att hålla med. Så han släppte hem mig men eftersom min buss inte gick förrän om en timme så hamnade jag i deras vardagsrum med hans urgulliga fru och diskuterade namn, religion och kärlek. Nej, jag kanske inte är särskilt respektingivande när jag tänker efter, men jag skulle vilja vara. Samtidigt vill jag inte behöva vara respektingivande och auktoritär för att klara mig i livet, kan man inte lyckas på att vara lite snäll och trevlig ibland?
Till slut lyckades jag och Kim iallafall slita oss från varandra och jag gick iväg till (nästa eftersom vi pratat bort den första) bussen. Som går när jag är 50 meter ifrån busshållplatsen. En ny bussväntan inleds men det är fortfarande ljust ute så jag håller mig relativt optimistisk, får tag på Karin som lovar att vänta kvar på mig i Sundsvall. Efter en lång väntan på bussen och en löjligt lång resa för att vara en "direktbuss" så anländer jag på Navet för att krama om min lilla rödtopp. Vi studsar iväg till Blå Kiosken för att köpa billig kinamat man inte orkar äta upp, knatar vidare till Forex för att se mig tömma plånboken för £49 och sen vidare till bussen hem.
Nu sitter jag hemma, håller på att somna, skulle gärna somna. Men har inte gjort nåt av det jag lovat att göra. Jag har inte ens hunnit försöka lära mig säljmanuset utantill (med pondus!), inte tvättat, inte städat mitt rum, inte "provpackat" för att se hur tungt det är, inte skrivit ut mina biljetter. Inte någonting! Jag förtjänar inte att sova än. Men jag måste, mitt huvud hotar med en explosion snarast om jag inte lägger mig ner och drar täcket över huvudet.
On a  sidenote: Thorssas tröja ändrade inte lukt för att jag somnade med blött hår igår när jag låg och kramade den. Å andra sidan luktar den knappt honom längre ändå. Förutom under armarna, men det är inte riktigt en lukt som luktar Thorssa, det är mer en lukt...  6 dagar nu tills jag slipper lita på en tröja för att somna utan att känna mig ensammast och övergivnast i hela vida världen. Har jag sagt att jag saknar honom?
Oh! Och en sak till. The Demons Lexicon av Sarah Rees Brennan är asbra, you must read it now! Än så länge har tyvärr inte Stolthet och Fördom och Zombier visat sig vara riktigt lika fängslande...
Nu ska jag läsa igenom mitt säljmanus två gånger högt så att jag iallafall med gott samvete kan säga att jag läst det. Sen ska jag äntligen få sova.