They call it Wonderful.

Wicked igår.
Jag vill skriva en bok om all härlighet som den upplevelsen gav!
Samtidigt finner jag mig tragiskt ordfattig.
Vi hoppade av tåget på Victoria station, kollade åt vilket håll vi borde gå ut och kom upp för att se hur lång tid det skulle ta att hitta rätt. 4 sekunder. På ena sidan av korsningen fanns en hel vägg som lyste grönt och hade en poster lika stor som ... någonting jättestort. Ungefär här började mitt hoppochstudsadrenalin pumpa ännu mer än på väg till vårt första tåg när vi bara passerade en liten reklambild för musikalen. För att inte tala om när man kom in i det grönbelysta rummet fullt med människor och små bord där man kunde köpa tröjor, smycken och ascoola paraplyer i form av häxhattar.
När vi kommit in i salongen och det första som möter våra ögon är en gigantisk drake över halva scenen, ok inte sååå stor men lätt en fjärdedel av övre scenutrymmet, vet vi båda två att vi gjort ett bra val.
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska säga för att göra föreställningen rättvisa. Skådisarna var bra, sångerna likaså och replikerna grymt mycket kvickare än vad jag förväntat mig efter att bara nördat soundtracket i drygt ett år. Och känslan av att se Defying Gravity på riktigt eller när jag kramade sönder Thorssas arm under As Long As You're Mine gjorde allt så mycket bättre.

Slutsats efter februariuppdraget: Varför i hela friden har jag inte gjort det här förrän nu?

Kommentarer
Postat av: Emelie

Herregud va härligt det där låter! Åh, jag vill också, det där låter ju underbart! I'm glad you had such a great time! x3

2010-02-19 @ 18:18:54
URL: http://emeylie.blogg.se/
Postat av: Mistress

haha, vad bra att du tyckte om den ^w^

2010-02-21 @ 15:40:30
Postat av: Beelz

Defying Gravity är ju bara för skön!

Har lyssnat igenom alla sånger men den fastnade jag rejält för.

2010-02-26 @ 20:01:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0