sikorka

Så igår åkte jag och Erika iväg till Vårdkasen för att försöka lära mig åka snowboard. Det var ... hårt. Påminn mig att skaffa kuddimplantat i rumpan och linda mina handleder inför nästa gång jag försöker mig på något nytt som kräver kroppskontroll?
Vi kom upp på berget och fixade på oss slalom- respektive snowboardgrejs. Jag var så stolt över att jag lyckats få fast ena foten att jag genast försökte få fast andra och lyckades. Sen kom jag på att man inte tar sig långt med båda fötterna fastspända på platt mark så jag fick kämpa loss en fot ändå. Efter onödigt mycket halkande kom jag fram till liften. Erika åkte upp utan problem på sina skidor och jag tog pinnen (kom på ett bättre ord för det själva då) efter henne. Det gick nästan bra i en meter. Sen låg jag ner. Längst bak i kön. Upprepa samma procedur medans jag såg Erika försvinna över backkrönet. Tredje försöket kom jag faktiskt upp men tappade taget lite för tidigt ändå. Erika var vid det här laget nere vid liftarna igen och jag försökte på egen hand ställa mig upp, redan nu var det problem. Efter att jag glömt alla andra kroppsdelar utom min rumpa som pulserade av smärta började jag försöka fånga mig med händerna när jag föll. Nu tror jag de är lätt stukade, de gör iallafall ont när jag vrider dem. Jag vet inte, och tror inte ens jag vill veta, hur lång tid det tog för mig att ta mig ner för barnbacken medans femåringar på slalomskidor skrattande svepte förbi mig. Till slut förbarmade sig en liten 8(?)årig flicka över mig och informerade vänligt om att barnbacken inte är rätt ställe att börja sin snowboardkarriär utan att jag borde prova backen bredvid. Vid det laget var jag halvvägs genom backen och hade börjat ge upp hoppet totalt.
Efter ett tag kom både jag och Erika ner för backen relativt helskinnade och bestämde oss för att ta lillflickans råd. Hädanefter ska jag börja lyssna mer på råd från lågstadiebarn.
Jag säger inte att det gick bra i den backen heller, men den var betydligt snällare med mig. Visserligen ramlade jag ännu mer ograciöst nu, istället för att bara sätta mig hårt på rumpan kunde jag nu falla på sidan och rulla några varv, eller ramla framstupa och kravla på knän och händer efter mössan som åkt ytterligare någon meter framåt. Men å andra sidan kunde jag nu komma upp när jag ramlat vilket bara det gjorde allt mycket mer överlevnadsbart. Kanske fjärde sista åket ramlade jag bara två gånger på hela backen! Jag och min mörbultade kropp är precis lika stolt nu som igår över det faktumet. Precis som jag är stolt över de gånger jag var övertygad om att jag skulle ramla och lyckades undvika det - bara för att i ren lycka tappa bort vad jag höll på med och drutta i backen en meter senare.
Så i slutändan kan jag konstatera: Det är jobbigare att ramla med ihopbundna fötter än när man kan vifta med alla lemmar lite friare. Det går även bättre att åka lift med två smala brädor istället för en bred under fötterna. Man ska lita på småbarn som skrattar åt en (tänk bara på Kejsarens nya kläder). Och sist men inte minst: Erika är ett fantastiskt bra moraliskt stöd med sina skrattattacker och klyshiga motivationsramsor!