sikorka

Omigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigosh!!!
Wow!
Ja ni. Jag har fortfarande inte fattat att det hänt. På bussen ner så kändes det surrealistiskt. På flyget ner också. På bussen mellan flygplatsen och trafalgar Square så kändes det som att jag skulle dö av stress. Bara 7000 wristbands som delas ut till de som har köat sen igår. Så fort vi åkte förbi en Harry Potteraffisch, som har sloganen "It all ends here", så kände jag hur magen knöt sig i en smärtsam säck som jobbade sig upp till tårkanalerna. Allt slutar här, och tänk om vi, som åkt hela vägen från Norrland till London för det här, inte ens får inträdesband på armarna så att vi kan se det? Erika och Susanne såg rätt oroade ut när jag faktiskt brast i gråt när vi stod för länge vid ett rödljus med postern bredvid.
Efter många om och men och funderande över kartor och frustration över Olivias oförmåga att svara i telefonen så kom vi äntligen fram till Trafalgar Square som fullkomligt kryllade av folk. Var var Olivia och Sofia? Kunde vi smita in bredvid dem i kön utan att ha alltför många arga människor efter oss? Till slut fick vi tag på dem över telefonen igen och som de underbara änglar de är så hade de inte bara fått sina band, utan dessutom fått hämta ut åt oss. Vi hade wristbands! Folk som stod bredvid oss förstod antagligen vad som hände när vi skrek högt och började hoppa upp och ner, trots att alla ljud som kunde tolkas som ord var på svenska.



Så vad gör man nu? Mat, dumpa saker på vandrarhemmet, hitta på något att göra för kvällen? Olivia och Sofia hade hört att de flesta tydligen tänkte sova på torget och med tanke på att vi ändå tänkt dyka upp där vid 5-6 nästa morgon var det kanske lika bra om man skulle få bra platser.
Så vi delade upp oss igen, jag, Susanne och Erika hittade nån relativt billig italiensk resturang där vi köpte lunch och pep lyckligt före vi tog oss till vandrarhemmet i Camden där vi dumpade väskor, bytte om och funderade på vad vi borde ha med oss mer än mat om man skulle övernatta på torget.



På väg till torget igen.



Vi träffade två trevliga tjejer från slytherin/ravenclaw när vi kom upp från tunnelbanan, de hoppade på oss så fort de såg min halsduk. Sjukt trevliga och vi stod där och snackade i kanske en halvtimme före vi fortsatte till torget.

Vi kom fram till torget vid 5 tiden och det var redan knökfullt med fans som bestämt sig för att övernatta. Olivia och Sofia hade redan hunnit hitta platser bredvid två engelska tjejer, Ella och Emma som vi hängde ihop med resten av natten.



Ella var den som såg till att vi vid 7tiden kom iväg till affärer och skaffade filtar att gömma oss under allt eftersom natten skulle falla. Tur att vi hade någon som var förutseende i vår närhet, för under kvällen var det kanske 10 grader och superblåsigt. Det blev många springrundor till mcDonalds under natten för att låna toalett och köpa fler koppar med varm choklad före de stängde vid 3tiden.
Vi försökte sova lite då och då, vid midnatt så bredde Erika, Susanne och jag ut min mantel att ligga på och sen skedade vi ihop oss så tätt vi kunde under en av filtarna. Jag sov i en timme, Erika lite längre och Susanne vaknade inte förräns regnet började falla vid 6tiden på morgonen. Vid det laget så hade vi haft fyllon som kommit och bråkat med oss, knasbollar som fotat det sovande torget och jag hade hunnit byta sked till att ligga ytterst mellan två filtar med Olivia och Sofia. Det roliga är att varken jag eller Olivia minns att vi somnade, men vi vet att det var 5 och mörkt och blåsigt, och helt plötsligt vaknade vi och det var ljust, 6 och spöregnade.



 

Scenbygget som hade böjat kvällen tidigare hade verkligen kommit en synlig bit på vägen när vi vaknade igen, ven om den inte var klar förräns det var dags för butiker att börja öppna igen.
Under kvällen så hade vi samlat ihop oss i en ny kö inne på torget efter att vi fått höra att en här kön skulle få stå "uppe" mittemot pressen vid röda mattan, det var sagt att vi skulle få komma upp vid 10, så såklart rörde vi oss inte ur fläcken förrän halv 12 vilket vid det laget kändes som 2 på eftermiddagen eftersom vi varit vakna så länge och det kändes som att man vaknat vid en normalare tid än 6.
Regnet fortsatte såklart att falla så länge det bara gick det också. Från att vi vaknade av att det regnade på oss tills en halvtimme före stjärnorna var förutspådda att börja rulla in så slutade det aldrig regna. Det var så illa att min mantel, som har skyddat rätt bra mot regn tidigare, färgade av sig på två lager av mina kläder och när vi kom hem till vandrarhemmet vid 10 så var vi fortfarande inte torra, trots att solen synts i drygt 6 timmar.


 (det var en hel del fans som inte fick plats på torget, trots att 10.000 wristbands delades ut)

Hur hemsk jag än låter när jag säger det så kan jag erkänna att jag egentligen inte var så där jättenöjd med livet under de där 10 timmarna av obönhörligt regn. Hade det inte varit för att jag sett fram emot dagen så länge så hade jag haft riktiga funderingar på att bara gå hem och skita i hela alltet när det var som värst.
Men sen blev vi uppsläppta till mattan. Molnen sprack upp igen, klockan smög sig närmare 4 och helt plötsligt så exploderade skärmen med ljud och bilder av senaste Harry Pottertrailern och en massa exklusiva nya klipp från filmen. Publiken jublade och helt plötsligt var väntan genom den kalla natten och blöta dagen värd det. Bara faktumet att vi stod där bland 10.000 andra fans, och skrek för allt vi var värda när favoritscenerna kom.
Man märkte hur humöret genast lyftes och efter att klippen spelats upp för första gången så kunde man då och då höra hur någon någonstans i publiken började nynna på Hedwigs Theme och helt plötsligt så sjöng 1000 pers i kör, eller när vi var runt 50 personer som sjöng på Get Back to Hogwarts från AVPM. Då kändes livet bra igen, inte ens bra, helt underbart.
Sen hände det. Klockan slog 4. Jublet steg, högtalarna sprakade och där, däääär kom en bil! Rupert Grint var först ut och med ens så blev det som man inte vågat tro på verklighet - vi skulle få se skådespelarna som fått leva vår dröm!

Så. Nu tänkte jag bara ha en stor picturedump här istället för att skriva något konkret för helt ärligt så var hela upplevelsen för stor för att jag fortfarande ska ha svårt att beskriva den. Vi trängdes och skrek, vi fick vissa signaturer, andra gavs till grannarna, vi sjöng på Potter Puppet Pals - Mysterious ticking noise när vi ville ha Alan Rickmans uppmärksamhet, vi ovanför trapporna blev nekade autografer av Jason Isaacs, Helena Bonham Carter, Emma watson och Robbie Coltrane, alla andra skrev ialalfall några även uppe bland oss.
 

Trions tal. Som fick mig att bryta ihop fullständigt. När vi började skrika i kör "thank you" till Jo så blev min röst helt ärligt bara något konstigt bubblande ljud och jag stapplade bakåt.
 

Runt omkring mig så flockades de underbara flickorna jag tillbringat det senaste dygnet med, alla med tårar i ögon och ansikte. Vi blev en enda stor kram där vi stod på balkongen som såg ner över torget. Jag hade inte tagit mig därifrån helskinnad om det inte varit för att jag hade dem med mig, som lyckades leda mig på stapplande ben, som tröstade och som aldrig slutade hålla om mig. Och jag är så glad att jag fick uppleva det här med dem, särskilt Erika som har varit min själsfrände i Harry Potterälskandet enda sen vi som små barn fick våra första böcker.
Det tog mig någonstans mellan en halv eller kanske till och med en hel timme att sluta gråta så högljutt och forsande att folk på gatan stannade för att fråga om jag var ok. Vi vandrade ner längs gatan, tittade på Big Ben och sen tog vi tåget till Kings Cross där vi sade farväl till Harry på vårt eget sätt.



***

När vi kom hem till vandrarhemmet var klockan redan 10 och vi insåg att sömn antagligen var den bästa planen. Så vi började dra av oss fortfarande dyngvåta strumpor och fundera på vem vår mystiske rumskamrat var, ungefär samtidigt som han kom genom dörren.
Han hette Phil och var en sjukt trevlig nörd som var grymt imponerad av att vi sovit ute bara för premiären, för att inte tala om att vi rest från Sverige. Så jag och Susanne, dumma som vi är stannade uppe tills 1-2tiden och snackade Harry Potter, Doctor Who, Black Books och programering med honom innan jag däckade.



Nästa morgon så klev vi upp vid 8, åt frukost, gick runt i Camden på jakt efter färdkost (världens godaste färskpressade apelsinjuice och kinamat) och sen tog vi tunnelbanan till Victoria, för att inse att om bussen tänkte ta lika lång tid på sig som förra gången så skulle vi missa flyget, så vi fick kasta oss tillbaka in på stationen, köpa nya engångsbiljetter och åka till Liverpool street där vi panikartat köpte tågbiljetter. Men då hann vi iallafall till flyget med en halvtimmes mariginal.
När vi landade igen i Sverige strax före 5 så kunde man äntligen slappna av tillräckligt mycket igen för att få i sig maten som de tack och lov släppt igenom säkerhetsspärrarna. Och vid 9 satte jag och Erika oss på bussen hem.



Fan vad värd den här resan blev! Jag är så himla glad att vi gjorde den, för jag tror verkligen det var ett så här storartat farväl som behövdes för att jag skulle kunna säga hejdå ordentligt.

Nu gäller det bara att lyckas hålla ut till tisdagkväll så jag får veta hur det slutar.

Hittade för övrigt hela premiären på YouTube om någon inte såg den när den var.