sikorka

Nu har chocken lagt sig.
Efter månader av ångest och desperat gråtande av minsta lilla påminnelse om serien som förgyllt min barndom så har jag äntligen blivit lite lugn igen.
Jag grät dagligen i åtminstone en månad, i London grät jag som om jag sett en gammal vän dö framför mina ögon. Lite grann var det väl också det jag såg.
Jag hade hela tiden trott att jag skulle lugna ner mig efter London, att jag skulle känna att jag fått ta farväl ordentligt. Ändå grät jag nästan lika mycket mellan Trafalgar Square och Sundsvalls biograf som jag gjort före vi åkte.
Men jag grät inte lika mycket och länge efter filmen som jag förutspått, antagligen tack vare att jag fått ett ordentligt "going away party" i London att trösta mig med. För varje person på det torget kommer att bra de här historierna med sig resten av livet, precis som jag.
London behövdes utan tvekan för att jag skulle kunna hantera det här avskedet, precis som att se den slutgiltiga filmen och få bekräftat att de gett böckerna ett värdigt avslut. Men nu har lugnet lagt sig igen.
Jag kan vara tacksam för åren som jag fått växa upp med en sådan underbar berättelse vid min sida, jag kan känna en trygghet i att veta att både böcker och filmer är klara. Att allting slutade bra.
But it's not really goodbye after all.