sikorka

Fine! Jag är sämst på att uppdatera bloggen, so what? Det händer inte mycket just nu ändå.
Men idag så var jag och Anette med i Sundsvalls Zombie Walk, och det var kul. Så nu skriver jag igen.
Jag missade ju marschen eller vad man ska kalla den ifjol, så i år hade jag verkligen sett till att vara med. Imorse så vaknade jag sent, bara en timme före bussen skulle gå, men på något sätt så hann jag ändå både hitta kläderna jag tänkt ha, sminka mig lite oambitiöst - inte för att jag inte ville vara ett fint ruttnande lik utan för att jag helt enkelt är sämst - och koka ungefär en liter blod på vatten, mjöl, karamellfärg och soja. Erik fick det stora nöjet att ställa mig i duschen och stänka ner mig ordentligt på framsidan, baksidan ville jag ha relativt ren för att inte bråka allt för mycket med eventuellt nojiga busschaufförer. När jag var ordentligt nerblodad så hällde vi över det kvarblivna blodet i en 7upflaska och jag kastade mig iväg mot bussen.
I sundsvall hade jag en dryg timme att fördriva före de andra zombierna skulle dyka upp så jag roade mig med att gunga i hamnens jättegunga och morra åt eventuella förbipasserande. En ensam zombie i en gunga fick för övrigt betydligt mer blandade reaktioner än vad våran zombieparad senare fick.
Efter ett tag började det dyka upp folk i mer eller mindre blodiga kläder, men många verkade planerat att bloda ner sig på plats och blodflaskorna sprutade vilt över alla närvarande. Alla närvarande zombies kanske jag ska säga, det fanns en hel del "friska" människor där också som stod med kameror och någon kille från ST som filmade hela alltet och intervjuade ledaren (och när vi gått färdigt även några vandrare).
Det var en härligt udda upplevelse att gå bland så många olika zombier och försöka hitta sin egen stil i släpandet. Men lagom till att vi kommit över till andra sidan E4an (efter att ha skrikit så det dånade i de ekande tunnlarna kring järnvägen) så hade alla känslor av "varför är jag den enda som går och tänker på hur jag går när alla andra bara går?" försvunnit och jag gurglade och skrek ikapp med alla andra av hjärtans fröjd.
Det var något konstigt befriande med att släpa sig fram, täckt av blod, då och då ge ifrån sig konstiga ljud medans folk som såg oss antingen backade undan eller stannade för att ta kort eller filma. Jag ska lätt vara med igen nästa sommar!
Fast då ska min blodbas vara sirap istället för att förhindra att det torkar på en timme och flagnar efter en och en halv.

Jag försökte se till att få med alla zombier på åtminstone ett kort, även om inte alla kort var så världsbäst.

 Anette var betydligt ambitiösare än mig i sminkväg. (Och klädväg också för den delen.)

 Brudparet som ledde vägen genom Sundsvalls gator.

 Jag var å andra sidan mer ambitiös med blodet än Anette. Och sen blev jag ännu blodigare...

 Flickor med ambitiösa sår:
 Småzombier
 Förutom Anette var de flesta blodigare efter marschen än före....
 Killen med brun tröja kring midjan var fotografen som följde oss under hela marschen och intervjuade folk efteråt. Tre sekunder före det hr fotot togs så smög alla zombier i bild på honom, såklart han inte min kamera fatta att den skulle vakna före de slutat.