sikorka

Känner mig lite divig så här på kvällskvisten så bestämde mig för att gå igenom foton på hur jävla snygg jag var i början av sommaren. Ni kan få se favoriterna som ni kanske inte orkat kolla på.



At first I srsd...


... But then I LOL'd


Sen åt jag jordgubbar



Det är en så sjukt fin dräkt. Nästan så att jag vill gå och dra på mig den nu på en gång.... Men det är så himla varmt, trots att det är kväll. Vi får se hur jag gör...

Så. Efter den här fantastiska spoilern så var jag bara tvungen att kolla upp hur sjuka dessa böcker verkligen är. Här kommer mina åsikter. Och då tänker jag inte säga något om alla stavfel eftersom jag läst nedladdade versioner och därför har en del överseende för dumma datorer. Ja, jag valde e-böcker för att jag vägrar smutsa ner mina händer med sådant skräp.
 

Twilight
Dåligt skriven fanfic. De 5 sidorna utan Edwards omnämning är de bästa, de kommer faktiskt upp i en nivå av "helt mediokert". Storyn är på inga sätt engagerande eller välberättad med alldeles för många plotholes. Bella är så fruktansvärt självupptagen att jag mår illa av hennes gnäll om hur jobbigt det är att hela tiden vara bäst och beundrad. Förutom att Edward tydligen är snygg och luktar gott så förstår jag inte riktigt dragningen till honom, men ok, när jag mindes tillaka lite mer objektivt hade väl jag också crushes på söta pojkar när jag var 17. Men jag kallade det å andra sidan inte för äkta kärlek. Första gången de "träffas" är hon nyfiken för att han är snygg, sen verkar han otrevlig och hon ogillar honom. Sen ställer han sig mellan henne och en bil och påstår att hon är mentalt störd när hon påpekar att han inte ens var i närheten. Sen hatar han henne. Sen går hon på stan med kompisar, slarvar bor sig på egen hand, blir förföljd av 4 skäggiga män och han råkar dyka upp i en bil och rädda henne. Sen äter de middag utan att säga något spännande. Nu är hon kär i honom och kan inte leva utan hans omedelbara närhet.
När hände det?! Visst har jag också läst bra kärlekshistorier som börjar med bråk, men det har alltid funnits en övergångsperiod med förklaraingar för varför känslorna till slut kommer. Inte "vi hatar varandra!" äter middag under relativ tystnad "vi älskar varandra mer än livet!" 
Sen blir Bella upptäckt av en vampyr som beter sig som såna ska (även om de fortfarande glittrar) och det slutar med att hon är dum i huvudet och tyvärr bara nästan dör.




New Moon
Tack och lov lite bättre skriven. Jag vill nästan sga välskriven men tror att det mest har att gära med föregående bok. Egentligen en helt vanlig tonårsroman. Biten där Bella drunknar är faktiskt rätt bra, eller så är jag bara partisk om hennes död.
Boken börjar med att Edward gör slut med Bella som svarar på detta med att återigen gå vilse, den här gången i en skog, sen lägger hon sig ner och gråter i ett halvår. Ett halvår som författarinnan inte ens kan beskriva eller vifta undan med "sex månader senare...", nej, nej, hon skriver ut månadsnamnen. Hur fult får det bli?
Bella vaknar till liv lite grann efter att ha börjat umgås med Jacob Black som hon utnyttjar för att han är ett mekaniskt geni som ska laga två motorcyklar åt henne så att hon ska kunna göra illa sig och hallucinera fram Edwards röst. Nu vet jag att det är löjligt att shippa paren som inte har några romantiska känslor för varandra, men om jag måste välja så skulle jag väl kunna få önska att boken slutade här. Jacob får henne att må oförtjänat bra medans varje tanke på Edward gör fysiskt ont. Jag menar, fuuuuck, hon är faktiskt genuint glad bredvid den här pojkspolingen, något som ens i de bästa stunderna inte verkar kunnat sägas om Edward. Nån måtta på masochism kan det väl få vara?
Men såklart får inget vara bra. Förra bokens elaka vampyr hade tydligen en flickvän som nu vill äta Bella så Jacob förvandlas till en grinig varulv, som inte blir gladare när Bella kastar sig iväg till Italien mitt i natten för att rädda livet på Edward.
Angst ensues. The End.




Eclipse
Ok, jag erkänner. Den här boken var faktiskt lite spännande när man läste den. Ungefär lika välskriven som New Moon, men med alla beståndsdelar som internet älskar att håna. Pedowolfkonceptet dyker upp första gången i den här boken när en av varulvarna "imprinted" (aka fann sin själsfrände) på en 2åring och jag höll på att dö av skratt. Precis som att jag blev lite lagom äcklad när jag läste om hur Bella längtar efter att bli av med oskulden med Edward strax före hon besvarar Jacobs kyss och drömmer om deras barn.
Men när de står beredda, varulvar och vampyrvegetarianer sida vid sida, och väntar på armén av nyfödda vampyrer och Victoria uppe på berget så fanns det ändå ett visst mått av spänning, och striden var förvånansvärt engagerande för att vara Meyer. Men jag gillade det, hur mycket jag än skäms för att medge det, den här boken var faktiskt helt ok med bra bitar i sig. 

Men jag måste erkänna att de värderingar hon ger småflickor genom Bella redan från första boken och som bara verkar eskalera i de senare får mig att vilja skicka en jävla utbildningsnämnd på henne. Att man som kvinna måste vara den som står för matlagning, städning och hela tiden göra alla glada? Visst låter hon Bella vara lite kåt - men då är ju böckerna också baserade på hennes egna sexdrömmar - men när Bellas mänskliga lustar hotar att ta över så dyker Edward istället upp med en förlovningsring, för sex före äktenskap är ju så farligt. Jag får ju spunk på någon!

 

Breaking Dawn
När jag skulle börja på sista boken, boken med innehåll så fasansfullt dåligt att det lockat ner mig i mörkret, så var jag rädd.
Jag hade inte hört ett enda fint ord om boken och jag hade tack vare alla parodispoilers rätt god koll på galenskapen som väntade. Skulle jag våga? Men jag hade ju redan tagit mig så här långt och - mer eller mindre - överlevt.
Boken börjar med ett bröllop, och jag erkänner, det lugnade mig lite att se att skrivstilen åtminstone inte gått tillbaka till första bokens nivå, även om inte innehållet var så mycket mer spännande. Men det lät som att det fanns väldigt fina dekorationer och jag googlade på klänningsdesignern så min bild av hur klänningen såg ut var också rätt fin... Sen ger de sig ut på smekmånad, de gömmer sig på en öde ö, han steker ägg åt henne och de har en massa sex som förstör inredningen. Sen är hon gravid. Jaha..? Jag visste att det skulle komma, men ändå, HUR går det till?
Sen är det tackochlov en massa kapitel ur Jacobs perspektiv så att man slipper lida alldeles för mycket när de berättar om den snabbspolade graviditeten. Lite spännande att se hur illa tilltygad Bella blev av att bära på missfostret - på tiden att hon får ordentligt med spö för att vara så jävla tråkig och ändå få vara huvudperson - men trots snabbsolpandet kändes det långdraget.
Sen "föder" hon äntligen. Jag var besviken. Jag hade sett fram emot något riktigt vedervärdigt blodbad med inälvor och uppsprättade magar till höger och vänster - det är ju så det har låtit på varenda jävel som beskrivit scenen - men det lät inte så mycket blodigare och panikslagnare än en vanlig födsel om man bortser från när ungen sparkade sönder hennes ryggrad innifrån. Eller är det bara jag som har inbillat mig att barnafödsel är något fruktansvärt jobbigt, smärtsamt och långt ifrån rofyllt för alla första-gångs-inblandade?
Bellas beskrivning av hur hon blev vampyr var på något plan fascinerande men samtidigt precis lika intetsägande som resten av boken och hennes upplevelse av hur det är att vara vampyr - och äntligen vara bra på något (aka allt. Fucking Mary Sues man) - var om möjligt ännu mer irriterande. Emmet passar under den här tidsperioden på att reta henne över deras sexliv, tyvärr får man bara höra hennes reaktioner, lite genuina sexskämt hade antagligen bara varit bra för boken. Sen klår hon honom i armbrytning och det hoppet dör även det.
Av nån anledning älskar alla deras dotter Nessie (ja, som Loch Ness) ännu mer än vanliga människor älskar vanliga bebisar. Nessie stör mig också och Jacob tappar alla sympatiska drag när han blir korsningens edsvurna toffelhjälte. Nessie blir sedd av en annan vampyr och plötsligt så har de vampyrledare efter sig, vilket skulle kunna resultera i en blodig kamp där alla får dö... Men man kan inte få allt. Såklart blir Bella jättebäst och skrämmer bort dem med ett fantastiskt psyke-paraply, trots att övriga Cullens orkat leta reda på massa andra vampyrer som kan slåss för Nessie. Oh well.
Om 6½ år så är deras dotter iallafall fullvuxen och kan få sexa upp deras bästa vän. Slutet gott allting gott.
Oh, och de säger till och med rätt ut i boken att Jacob och "varulvarna" INTE är varulvar. På tiden att du erkänner Meyer, när ska hon skriva disclaimern att "vampyrerna" inte är vampyrer heller?



Min slutsats efter att ha läst 4 alldeles för långa böcker?
Smärtsamt dåligt(1) som blir nästan ok(2+3) som blir porrnovell utan porr (aka ... urgh...)(4). Tyvärr kan jag erkänna att jag läst sämre böcker tidigare, men jag förstår inte hur varken dem eller de här fått bli publicerade, ännu mindre få tusentals fans.



På tal om mödrar. Bella blir liiite bättre när hon är med Renesmee, inte bra, men bättre. Men allt läsande om moderskärlek fick mig att vilja läsa om Lily Evans.
Och så tänker jag låta mig bli påmind, även om det är via den här serien, om att jag fortfarande inte läst Withering Heights och att det faktiskt är något som jag borde åtgärda snarast.
Men jag vill nog se alla filmerna. Inte för att jag tyckte att första var bra, men efter att ha läst första boken så inser jag att de helt enkelt gjorde så gott de kunde med det råmaterial som hon gett dem. Så nu är jag nyfiken på om de fortsätter att göra böckerna rättvisa eller om det faktiskt är genuint dåliga skådisar.
För övrigt så skulle Miley Cyrus vara en bättre Bella Swan än Kirsten Stewart, hon har iallafall några ansiktsuttryck att välja mellan och har man sett Last Song så finns det en hel del potential till att hon inte skulle flamsa runt. På riktigt, jämför deras två trailers och se vem som kan agera. Miley Vs. Kirsten



Men ifall man inte känner sig som en 14årig oskuld som drömmer om snälla vampyrer glittrande statyer som på alla sätt är harmlösa så ska man nog ändå hålla sig undan från de här böckerna.



Känner man ändå att man mot bättre vetande vill ha bättre koll så säger den här serien allt väldigt effektivt. Minst lika vältaligt.

I tisdagd var jag med Emelie som är hemma på semester. Vi sågs på stan vid 1 där hon plockade upp mig i hennes mammas cab, sen åkte vi och handlade mat och vin före vi körde ut till deras sommarstuga som vi skulle få låna för kävllen.
Det kändes som att bo i en underbar chickflick! Vi hade på oss somriga kläder, körde nedcabbat med popmusik på högsta volym som vi sjöng med i. När vi kom ut till stugan så var det läskigt varmt i den vindstilla luften efter att ha suttit med huvudet ute i väldigt mycket snabbare luft på motorvägen, så vi skyndade oss att packa in maten, hälla upp varsitt glas med winecoolers före vi bytte om till bikinis och hoppade i poolen där vi stannade nån timme. Hur sommarlyxigt får man ha det?



När vi tyckte att vi badat klart för ett tag så grillade vi lite fläskkarre, gjorde klyftpotatis med beasås och cocktailtomater före vi gick in och slog igång just chickflicks, som vi tittade på i sällskap av en liten godisskål och ett stort fat med grönsaksstavar att doppa i guacamole.



Det var en helt underbar dag! Vi stannade uppe och pratade och skrattade och var allmänt tjejiga tills 1-2 på natten. När vi vaknade idag såg det tyvärr ut som att det fina vädret lämnat oss så vi tittade klart på A Very Potter Sequel medans vi åt frukost och lagom till eftertexterna var det tillräckligt varmt att byta om till bikini igen.

Ja, jag känner mig bortskämd efter ett dygn i hennes stuga.
Ja, jag är grymt sugen på "riktig" resa-bort-semester. Visst har jag åkt runt lite grann i sommar, men alltid med (roliga iofs) "syften" och inte så mycket spontanitet utanför dem, jag vill ha det också...

Imorgon har Erik lovat att vi ska städa lägenheten och sen fira att det äntligen är klart genom att köra Twilight Drinking Game. Har jag sagt att jag älskar min pojkvän sambo?

Idag åt vi glass.
Överlag har det varit en bra dag, inget dålgt någonstans faktiskt. Bortsett från att halva min överkropp är bränd så har den varit fullständigt händelselös. Men bra. Men jag känner mig död i skallen. Inget nytt och spännande någonstans.
Jag saknar att jobba.
Nu ska jag fördumma mig med ännu mer läsning av New Moon eller försöka hålla desperat fast i de hjärnceller jag har och bara slå igång ännu en chickflick.
Vin vore gott.

För Susanne var smidig nog att bara skcika över hälften av de hon tagit tidigare. Kanske uppdaterar med fler sen när Olivia till slut bestämt sig för att föra över sina bilder till en dator också.

 Hårknuten är Umbridge.
 Enligt mitt minne av klumpen med fangirls så ser hon ut att kommit rätt nära Rupert, han är den oranga hjässan ovanför blondinen i vänstra hörnet.

 Alfie var nog den som kändes allra mest social med fansen när han var uppe hos oss. Sjukt mycket sötare live än på film också.

Ok, det var vad jag hade nu. Men tänkte att det kunde finnas något intresse iallafall~~

Nu har chocken lagt sig.
Efter månader av ångest och desperat gråtande av minsta lilla påminnelse om serien som förgyllt min barndom så har jag äntligen blivit lite lugn igen.
Jag grät dagligen i åtminstone en månad, i London grät jag som om jag sett en gammal vän dö framför mina ögon. Lite grann var det väl också det jag såg.
Jag hade hela tiden trott att jag skulle lugna ner mig efter London, att jag skulle känna att jag fått ta farväl ordentligt. Ändå grät jag nästan lika mycket mellan Trafalgar Square och Sundsvalls biograf som jag gjort före vi åkte.
Men jag grät inte lika mycket och länge efter filmen som jag förutspått, antagligen tack vare att jag fått ett ordentligt "going away party" i London att trösta mig med. För varje person på det torget kommer att bra de här historierna med sig resten av livet, precis som jag.
London behövdes utan tvekan för att jag skulle kunna hantera det här avskedet, precis som att se den slutgiltiga filmen och få bekräftat att de gett böckerna ett värdigt avslut. Men nu har lugnet lagt sig igen.
Jag kan vara tacksam för åren som jag fått växa upp med en sådan underbar berättelse vid min sida, jag kan känna en trygghet i att veta att både böcker och filmer är klara. Att allting slutade bra.
But it's not really goodbye after all.

Jag och Erika var - såklart - på midnattspremiären igår. Nu när jag hunnit lugna ner mig och försökt få tillbaka lite av sömnen jag missade inatt så tänkte jag därför skriva ner en massa saker som jag tänkte på under filmen. Vissa är spoilers, andra inte. Men jag orkar inte sortera i inlägget så jag stämplar hela alltet.
You've been warned.

***

Hermione som Bellatrix var hysteriskt roligt! De gjorde Gringotts riktigt bra, även om de glömde bort att berätta att sakerna som multiplicerades dessutom var glödheta - vilket gjorde det knäppt när de efteråt droppade essence of dittany på händerna, även om jag antar att det skulel vara för att de ridit på en drake. Gringottsvakterna, inte svartalferna alltså utan trollkarlsvakterna, ser ut som fricking gestapo.
Shell cottage var precis som jag tänkt mig i böckerna, och det var så fint att få se Fleur i "normala" kläder, annars har hon ju alltid haft prydliga skolklädnader eller den vackra bröllopsklänningen.
Varje gång jag sett trailern så har Harry och Voldemorts omfamning och fall/hopp stört mig och jag hoppades att det skulle få en förklaring till varför de gjorde så i filmen - jag fattade inget nu heller.
De behöll Rowlings fantastiska sinne för humor genom filmen och publiken (en jävligt bra publik överhuvudtaget) skrattade nästan lika mycket som den grät, även om snyftningarna hördes under längre perioder än skratten.
Särskilt när Voldemort pratar med Hogwarts efter att han tror sig ha mördat Harry. De har shippat så himla bra och kul! På nåt sätt har de fått in fanservice i filmen - som såklart blev mycket uppskattat. Ron och Hermiones efterlängtade kyss blev ändrad, men det har väl de flesta hört vid det här laget, men de gjorde den bra ändå och alla jublade och applåderade. Jag kämpade emot viljan att ställa mig upp när jag applåderade, men eftersom vi inte satt längst bak så lyckades jag hålla mig nere.
Molly Weasley är så jävla badass så det inte rä sant, jag tyckte duellen var bättre i boken, men det var fortfarande hrligt att få se den, och hennes flin är ju alldeles för bra. Harry börjar fullständigt påklädd på Kings Cross, så jag antar att hans fangirls var lite besvikna. Själv blev jag mer missnöjd mer Voldemorts själ under bänken, eller ok fel ord men jag gillade aldrig Voldemortbebisen i fjärdefilmen och när jag läste om boken så visste jag att det var en sån de skulel ha nu också. Blärk.
Jag hade gärna haft mer detaljer på Weasleyfamiljens återförening, nu hoppades den över fullständigt, precis som Freds död. Helt plötsligt står alla - inklusive Percy - och gråter över hans kropp, klart det var sorgligt men det blev inte samma hysteriska gråt som jag väntat mig. Vi har heller aldrig fått höra att Remus och Tonks faktiskt fick Teddy, Harry bara nämner honom ändå när han ser Lupins "spöke" med hjälp av stenen.
På tal om spöken så föredrog jag spökena de gjort i de tidigare filmerna. Jag tyckte att Grå Damen spelades alldeles utmärkt bra, men hon ser för levande ut, hon ser lika levande ut som uppståndelsestenens skuggor - som trots allt ska vara "mer solida än vanliga spöken".
Aberforth var bra, precis som Ariana och Neville är ju helt underbar. Och Luna också för den delen. Men jag hade velat ha bokens version av hur de hamnat inne på Hogs Head och jag saknade Ravenclaws uppehållsrum, samt presentationen av Grå Damen. Och McGonagall är ju typ sötare n någonsin när de ska rusta för strid. Och hennes duell med Snape är awesome!
Varför Snape skulle dö i båthuset har jag fortfarande inte fattat, men fine. Hans död gjordes iallafall jävligt bra, den också. Och Prince´s Tale hade väl klippt bort några av scenerna jag ville ha med, men den var väldigt välgjord och Snape och Lily som barn var ju skitsöta. Även om det ser ut som att Lily har utväxt i det röd(färgade?) håret när hon sorteras - jag menar, hur svårt kan det vara att fixa? Och när Lily dör, fan vad hemskt det var!

There. Jag tror att det var alla tankar jag behövde få ur mig om filmen. Den var iallafall helt underbar!

~~Mischief Managed~~

Omigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigoshomigosh!!!
Wow!
Ja ni. Jag har fortfarande inte fattat att det hänt. På bussen ner så kändes det surrealistiskt. På flyget ner också. På bussen mellan flygplatsen och trafalgar Square så kändes det som att jag skulle dö av stress. Bara 7000 wristbands som delas ut till de som har köat sen igår. Så fort vi åkte förbi en Harry Potteraffisch, som har sloganen "It all ends here", så kände jag hur magen knöt sig i en smärtsam säck som jobbade sig upp till tårkanalerna. Allt slutar här, och tänk om vi, som åkt hela vägen från Norrland till London för det här, inte ens får inträdesband på armarna så att vi kan se det? Erika och Susanne såg rätt oroade ut när jag faktiskt brast i gråt när vi stod för länge vid ett rödljus med postern bredvid.
Efter många om och men och funderande över kartor och frustration över Olivias oförmåga att svara i telefonen så kom vi äntligen fram till Trafalgar Square som fullkomligt kryllade av folk. Var var Olivia och Sofia? Kunde vi smita in bredvid dem i kön utan att ha alltför många arga människor efter oss? Till slut fick vi tag på dem över telefonen igen och som de underbara änglar de är så hade de inte bara fått sina band, utan dessutom fått hämta ut åt oss. Vi hade wristbands! Folk som stod bredvid oss förstod antagligen vad som hände när vi skrek högt och började hoppa upp och ner, trots att alla ljud som kunde tolkas som ord var på svenska.



Så vad gör man nu? Mat, dumpa saker på vandrarhemmet, hitta på något att göra för kvällen? Olivia och Sofia hade hört att de flesta tydligen tänkte sova på torget och med tanke på att vi ändå tänkt dyka upp där vid 5-6 nästa morgon var det kanske lika bra om man skulle få bra platser.
Så vi delade upp oss igen, jag, Susanne och Erika hittade nån relativt billig italiensk resturang där vi köpte lunch och pep lyckligt före vi tog oss till vandrarhemmet i Camden där vi dumpade väskor, bytte om och funderade på vad vi borde ha med oss mer än mat om man skulle övernatta på torget.



På väg till torget igen.



Vi träffade två trevliga tjejer från slytherin/ravenclaw när vi kom upp från tunnelbanan, de hoppade på oss så fort de såg min halsduk. Sjukt trevliga och vi stod där och snackade i kanske en halvtimme före vi fortsatte till torget.

Vi kom fram till torget vid 5 tiden och det var redan knökfullt med fans som bestämt sig för att övernatta. Olivia och Sofia hade redan hunnit hitta platser bredvid två engelska tjejer, Ella och Emma som vi hängde ihop med resten av natten.



Ella var den som såg till att vi vid 7tiden kom iväg till affärer och skaffade filtar att gömma oss under allt eftersom natten skulle falla. Tur att vi hade någon som var förutseende i vår närhet, för under kvällen var det kanske 10 grader och superblåsigt. Det blev många springrundor till mcDonalds under natten för att låna toalett och köpa fler koppar med varm choklad före de stängde vid 3tiden.
Vi försökte sova lite då och då, vid midnatt så bredde Erika, Susanne och jag ut min mantel att ligga på och sen skedade vi ihop oss så tätt vi kunde under en av filtarna. Jag sov i en timme, Erika lite längre och Susanne vaknade inte förräns regnet började falla vid 6tiden på morgonen. Vid det laget så hade vi haft fyllon som kommit och bråkat med oss, knasbollar som fotat det sovande torget och jag hade hunnit byta sked till att ligga ytterst mellan två filtar med Olivia och Sofia. Det roliga är att varken jag eller Olivia minns att vi somnade, men vi vet att det var 5 och mörkt och blåsigt, och helt plötsligt vaknade vi och det var ljust, 6 och spöregnade.



 

Scenbygget som hade böjat kvällen tidigare hade verkligen kommit en synlig bit på vägen när vi vaknade igen, ven om den inte var klar förräns det var dags för butiker att börja öppna igen.
Under kvällen så hade vi samlat ihop oss i en ny kö inne på torget efter att vi fått höra att en här kön skulle få stå "uppe" mittemot pressen vid röda mattan, det var sagt att vi skulle få komma upp vid 10, så såklart rörde vi oss inte ur fläcken förrän halv 12 vilket vid det laget kändes som 2 på eftermiddagen eftersom vi varit vakna så länge och det kändes som att man vaknat vid en normalare tid än 6.
Regnet fortsatte såklart att falla så länge det bara gick det också. Från att vi vaknade av att det regnade på oss tills en halvtimme före stjärnorna var förutspådda att börja rulla in så slutade det aldrig regna. Det var så illa att min mantel, som har skyddat rätt bra mot regn tidigare, färgade av sig på två lager av mina kläder och när vi kom hem till vandrarhemmet vid 10 så var vi fortfarande inte torra, trots att solen synts i drygt 6 timmar.


 (det var en hel del fans som inte fick plats på torget, trots att 10.000 wristbands delades ut)

Hur hemsk jag än låter när jag säger det så kan jag erkänna att jag egentligen inte var så där jättenöjd med livet under de där 10 timmarna av obönhörligt regn. Hade det inte varit för att jag sett fram emot dagen så länge så hade jag haft riktiga funderingar på att bara gå hem och skita i hela alltet när det var som värst.
Men sen blev vi uppsläppta till mattan. Molnen sprack upp igen, klockan smög sig närmare 4 och helt plötsligt så exploderade skärmen med ljud och bilder av senaste Harry Pottertrailern och en massa exklusiva nya klipp från filmen. Publiken jublade och helt plötsligt var väntan genom den kalla natten och blöta dagen värd det. Bara faktumet att vi stod där bland 10.000 andra fans, och skrek för allt vi var värda när favoritscenerna kom.
Man märkte hur humöret genast lyftes och efter att klippen spelats upp för första gången så kunde man då och då höra hur någon någonstans i publiken började nynna på Hedwigs Theme och helt plötsligt så sjöng 1000 pers i kör, eller när vi var runt 50 personer som sjöng på Get Back to Hogwarts från AVPM. Då kändes livet bra igen, inte ens bra, helt underbart.
Sen hände det. Klockan slog 4. Jublet steg, högtalarna sprakade och där, däääär kom en bil! Rupert Grint var först ut och med ens så blev det som man inte vågat tro på verklighet - vi skulle få se skådespelarna som fått leva vår dröm!

Så. Nu tänkte jag bara ha en stor picturedump här istället för att skriva något konkret för helt ärligt så var hela upplevelsen för stor för att jag fortfarande ska ha svårt att beskriva den. Vi trängdes och skrek, vi fick vissa signaturer, andra gavs till grannarna, vi sjöng på Potter Puppet Pals - Mysterious ticking noise när vi ville ha Alan Rickmans uppmärksamhet, vi ovanför trapporna blev nekade autografer av Jason Isaacs, Helena Bonham Carter, Emma watson och Robbie Coltrane, alla andra skrev ialalfall några även uppe bland oss.
 

Trions tal. Som fick mig att bryta ihop fullständigt. När vi började skrika i kör "thank you" till Jo så blev min röst helt ärligt bara något konstigt bubblande ljud och jag stapplade bakåt.
 

Runt omkring mig så flockades de underbara flickorna jag tillbringat det senaste dygnet med, alla med tårar i ögon och ansikte. Vi blev en enda stor kram där vi stod på balkongen som såg ner över torget. Jag hade inte tagit mig därifrån helskinnad om det inte varit för att jag hade dem med mig, som lyckades leda mig på stapplande ben, som tröstade och som aldrig slutade hålla om mig. Och jag är så glad att jag fick uppleva det här med dem, särskilt Erika som har varit min själsfrände i Harry Potterälskandet enda sen vi som små barn fick våra första böcker.
Det tog mig någonstans mellan en halv eller kanske till och med en hel timme att sluta gråta så högljutt och forsande att folk på gatan stannade för att fråga om jag var ok. Vi vandrade ner längs gatan, tittade på Big Ben och sen tog vi tåget till Kings Cross där vi sade farväl till Harry på vårt eget sätt.



***

När vi kom hem till vandrarhemmet var klockan redan 10 och vi insåg att sömn antagligen var den bästa planen. Så vi började dra av oss fortfarande dyngvåta strumpor och fundera på vem vår mystiske rumskamrat var, ungefär samtidigt som han kom genom dörren.
Han hette Phil och var en sjukt trevlig nörd som var grymt imponerad av att vi sovit ute bara för premiären, för att inte tala om att vi rest från Sverige. Så jag och Susanne, dumma som vi är stannade uppe tills 1-2tiden och snackade Harry Potter, Doctor Who, Black Books och programering med honom innan jag däckade.



Nästa morgon så klev vi upp vid 8, åt frukost, gick runt i Camden på jakt efter färdkost (världens godaste färskpressade apelsinjuice och kinamat) och sen tog vi tunnelbanan till Victoria, för att inse att om bussen tänkte ta lika lång tid på sig som förra gången så skulle vi missa flyget, så vi fick kasta oss tillbaka in på stationen, köpa nya engångsbiljetter och åka till Liverpool street där vi panikartat köpte tågbiljetter. Men då hann vi iallafall till flyget med en halvtimmes mariginal.
När vi landade igen i Sverige strax före 5 så kunde man äntligen slappna av tillräckligt mycket igen för att få i sig maten som de tack och lov släppt igenom säkerhetsspärrarna. Och vid 9 satte jag och Erika oss på bussen hem.



Fan vad värd den här resan blev! Jag är så himla glad att vi gjorde den, för jag tror verkligen det var ett så här storartat farväl som behövdes för att jag skulle kunna säga hejdå ordentligt.

Nu gäller det bara att lyckas hålla ut till tisdagkväll så jag får veta hur det slutar.

Hittade för övrigt hela premiären på YouTube om någon inte såg den när den var.

Den här månaden dör min barndom. I övermorgon är det galapremiär för filmen, sen är det bara en vecka kvar. Knappt ens det.
När jag nästa onsdag går ut ur biografen så har min uppväxt fått ett officiellt slut. Då finns det inget mer Harry Potter att vänta på. Bortsett från väntan på att kompisars barn ska bli gamla nog att börja läsa och älska böckerna de också. Men det är flera år tills den dagen ens börjar närma sig.
Om 1½ vecka är Harry Potter slut, och kvar finns bara återupplevelserna. Inget nytt, inget nervkittlande okänt.
Om 1½ vecka har Hedwig dött för mig också...

Fine! Jag är sämst på att uppdatera bloggen, so what? Det händer inte mycket just nu ändå.
Men idag så var jag och Anette med i Sundsvalls Zombie Walk, och det var kul. Så nu skriver jag igen.
Jag missade ju marschen eller vad man ska kalla den ifjol, så i år hade jag verkligen sett till att vara med. Imorse så vaknade jag sent, bara en timme före bussen skulle gå, men på något sätt så hann jag ändå både hitta kläderna jag tänkt ha, sminka mig lite oambitiöst - inte för att jag inte ville vara ett fint ruttnande lik utan för att jag helt enkelt är sämst - och koka ungefär en liter blod på vatten, mjöl, karamellfärg och soja. Erik fick det stora nöjet att ställa mig i duschen och stänka ner mig ordentligt på framsidan, baksidan ville jag ha relativt ren för att inte bråka allt för mycket med eventuellt nojiga busschaufförer. När jag var ordentligt nerblodad så hällde vi över det kvarblivna blodet i en 7upflaska och jag kastade mig iväg mot bussen.
I sundsvall hade jag en dryg timme att fördriva före de andra zombierna skulle dyka upp så jag roade mig med att gunga i hamnens jättegunga och morra åt eventuella förbipasserande. En ensam zombie i en gunga fick för övrigt betydligt mer blandade reaktioner än vad våran zombieparad senare fick.
Efter ett tag började det dyka upp folk i mer eller mindre blodiga kläder, men många verkade planerat att bloda ner sig på plats och blodflaskorna sprutade vilt över alla närvarande. Alla närvarande zombies kanske jag ska säga, det fanns en hel del "friska" människor där också som stod med kameror och någon kille från ST som filmade hela alltet och intervjuade ledaren (och när vi gått färdigt även några vandrare).
Det var en härligt udda upplevelse att gå bland så många olika zombier och försöka hitta sin egen stil i släpandet. Men lagom till att vi kommit över till andra sidan E4an (efter att ha skrikit så det dånade i de ekande tunnlarna kring järnvägen) så hade alla känslor av "varför är jag den enda som går och tänker på hur jag går när alla andra bara går?" försvunnit och jag gurglade och skrek ikapp med alla andra av hjärtans fröjd.
Det var något konstigt befriande med att släpa sig fram, täckt av blod, då och då ge ifrån sig konstiga ljud medans folk som såg oss antingen backade undan eller stannade för att ta kort eller filma. Jag ska lätt vara med igen nästa sommar!
Fast då ska min blodbas vara sirap istället för att förhindra att det torkar på en timme och flagnar efter en och en halv.

Jag försökte se till att få med alla zombier på åtminstone ett kort, även om inte alla kort var så världsbäst.

 Anette var betydligt ambitiösare än mig i sminkväg. (Och klädväg också för den delen.)

 Brudparet som ledde vägen genom Sundsvalls gator.

 Jag var å andra sidan mer ambitiös med blodet än Anette. Och sen blev jag ännu blodigare...

 Flickor med ambitiösa sår:
 Småzombier
 Förutom Anette var de flesta blodigare efter marschen än före....
 Killen med brun tröja kring midjan var fotografen som följde oss under hela marschen och intervjuade folk efteråt. Tre sekunder före det hr fotot togs så smög alla zombier i bild på honom, såklart han inte min kamera fatta att den skulle vakna före de slutat.